hej - jag är med i Sundsvalls Asylkommitté. Här bor asylsökande. Genom åren har vi träffat barn som slutit sig. På olika sätt. En del har utvisats, en del har fått stanna i Sverige. Nu träffar vi sådana barn igen. Det här är en text från oktober 2011 - hoppas den kan ge en bild till pjäsen. Med vänliga hälsningar. Hon sitter där och gungar och tittar på mig med tom blick. Nej - hon tittar inte på mig. Hon tittar på det hon ser i sitt eget huvud. Hon tittar mot fönstren. Hon halvställer sig upp och ropar mot fönstren ”Dom kommer! Dom kommer!” Vad ser hon som inte jag ser? Hennes föräldrar berättar att hon ser människor som kastar saker mot fönstren, slår mot dörren, skriker hotande ord. Hon ser eld, hon ser ilska. Hon upplever ett hot som hon inte kan värja sig mot. Som hennes föräldrar inte kan stoppa. På onsdag åker en flicka tillbaka detta. Vet hon om att hon ska åka? Henne mamma stryker henne bakom ryggen, mamman säger något med lugn röst. Flickan svarar inte. Hon tvinnar håret, hon biter på sina naglar. Vad säger hennes mamma? Jag vet inte, mammans kroppsspråk säger uppgivenhet. Hon och dottern ”kommunicerar inte” står det i ett av läkarintygen som skrivits efter att behandlande personal mött flicka och föräldrar 21 gånger i olika sammanhang. ….. flickan drar sig undan andra än föräldrarna. Föräldrarna får inte kontakt med flickan… skriver intyget. Vad är det för fel? Hon har insjuknat i rädslan, säger föräldrarna. Hon behöver stimulans, aktivering och föräldrastöd, skriver intygen. Hittar flickan på? Mamma matar, mamma klär på, mamma hjälper på toaletten. Hjälper hennes föräldrar henne att hitta på? De finns intyg från vården, det finns skolobservationer, det finns mera…. Flickan har insjuknat i rädslan. Vi kan inte skydda henne, säger föräldrarna. Vad behöver flickan? Trygghet, säger intygen. Trygghet, säger föräldrarna. Vad är trygghet? Inget hot, säger föräldrarna. Skola för barnen. Arbete, vård och framtid. Varför ger föräldrarna inte flickan trygghet då? Hela flickans uppväxt har familjen trakasserats, säger föräldrarna. Flickan har hotats, utpekats, särbehandlats. ”Trakasserierna mot barnet är inte av art och omfattning så de ger tillstånd” säger ett av besluten i Sverige. Vad gjorde föräldrarna för att flickan skulle bli frisk i hemlandet? De gick till vårdcentral, de gick till psykiater i hemlandet. Det finns inget att göra, det går över med åldern - var beskedet föräldrarna fick. …..inte visat att sjukvård saknas i hemlandet… skriver ett av besluten i Sverige. Varför sitter dom här? Dom kommer från ett land i Europa där man inte accepterar flickans folkgrupp, ”de har sett ner på oss sedan jag var liten” säger mamman…. jag fick jobb, men inte lika lön. Chefen ville att jag skulle ligga med honom. Jag förlorade jobbet…. Berättar mamman. Familjen kan inte få skydd mot den etniska förföljelsen, skriver advokaten. Var går gränsen för barnens väl, frågar advokaten? Det finns ett vägledande beslut för alla beslutsfattare. Det togs år 2009. Det beslutet kan hjälpa beslutsfattarna att se var gränsen går. Familjens advokat försöker visa, ställer frågan. ”Barnperspektivet har genomsyrat prövningen av samtliga skäl” står det i ett av besluten. Familjen behöver utvägar. Flickan behöver trygghet. ”Stora svårigheter att integreras i hemlandet vid detta tillstånd”, skriver ett av intygen. Familjen har fått ett telefonnummer till Röda Korset i Sverige. Trygghet stavas inte syndabockar. Varken här eller i hemlandet. Flickan sitter där och gungar, hon reser sig halvstående och ropar! Hon ropar för att vi också ska förstå hotet.