Idag behandlar cirkusföreställningar också alla möjliga teman. De kan handla om vänskap, kontorsarbete, flykt från krig och konflik, eller bara sträva efter att underhålla och att pressa gränserna för vad vi trodde var fysiskt möjligt.

Den moderna cirkuskonsten kan spåras tillbaka till 1700-talet. Traditioner som mässingsinstrument, starka färger, marschmusik och glittrande dekorationer dominerade länge i föreställningarna. Innehållet utvecklades, under den senare hälften av 1800-talet, mot allt större och mer spektakulära shower, för en allt större publik. De verkligt stora evenemangen kunde ta emot tusentals åskådare i sina tält. Cirkuskompanier producerar och turnérar föreställningar med liknande estetik runt om i världen idag. Denna estetiska riktning brukar kallas traditionell cirkus.

Under 1900-talets andra hälft uppstod också en alternativ estetisk rörelse för cirkuskonsten. Ambitionen breddades och cirkuskonstnärerna ville utforska konstformens narrativa potential, och hur den kunde påverka sin omvärld. Cirkusen flyttade ofta från tälten in på teaterscenen. Man gjorde nya val i musik och scenografi. Föreställningarna blev berättande helheter med ett narrativ som kunde följas. Nu kunde en cirkusföreställning handla om evolutionen eller skogshuggning, sexualitet eller friidrott. Om ingenting särskilt eller om vad som helst.

Den nya riktningen kallas ofta nycirkus eller samtida cirkus. Kanske är inget av begreppen riktigt lyckat. Traditionell cirkus som produceras idag borde kanske beskrivas som samtida och det är svårt att kalla en flera decennier gammal uppsättning för nycirkus. I denna text använder vi begreppet samtida cirkus för att beskriva den estetiskt öppnare och narrativt mer bundna cirkusform som kom att utvecklas under 1900-talets senare hälft. Traditionell cirkus används för mässingsorkestrarnas och guldtränsarnas cirkuskonst.

Cirkusen var från början en väldigt elitistisk konstform riktad mot den borgerlig och rika delen av samhället. Omkring 1900 inträffade det som cirkushistoriker kallar för ”cirkusens första död”, då djur introducerades. Det var en exotismperiod då man inte längre behövde visa upp specifika färdigheter som man hade tränat på under flera år.

I samband med det kom cirkuskonsten, särskilt den traditionella, att betraktats som en något fulare och folkligare kulturform än dans och teater. Föreställningarna innehåller modern musik, inspireras av bildkonst och avbildar samhället och dess problem. Eleverna kommer att lämna upplevelsen med nya tankar och nya sätt att betrakta sig själva och sin omvärld.  

Mötet med den professionella cirkuskonsten

Idag finns producerande cirkuskompanier på många platser i Sverige. Några av dem turnerar internationellt med påkostade föreställningar medan andra spelar sina föreställningar under sommarmånaderna inom ett begränsat geografiskt område. Under den samtida cirkusens svenska historia har pedagogiska aspekter av cirkuskonsten varit centrala. Förmågan att träna och hänge sig på det sätt som cirkusartisten behöver göra, är en stark metafor för all inlärning.

Många cirkusartister menar också att deras träning i att kontrollera risker, eller i att balansera på spänd lina, har gjort dem bättre på att hantera och balansera vardagens problem och faror. På grund av de starka träningsupplevelsena har cirkusträning och cirkuspedagogik blivit populärt. Idag är det inte ovanligt att elever har kommit i kontakt med cirkus som träningsform i föreningslivet eller i skolan innan de ser sin första cirkusföreställning.

Cirkusträning beskriver samarbete, styrka genom olikheter och vad människan kan klara med hängivenhet och träning. Allt detta syns i cirkusföreställningar som är kollektiva konstverk, skapade av ambitiösa och målmedvetna individualister – en professionell cirkusartist tränar vanligen över tjugo timmar per vecka – där alla möjliga kroppar och erfarenheter får plats och stärker helheten. Cirkuskonsten visar mänskligheten i all sin komplexitet. Det som är annorlunda är bra och välkommet.

Skolan ansvarar, enligt de nationella styrdokumenten, för elevers kulturella orientering. 

Dessutom kommer klassen att möta musik, estetik och fysikalitet och uppleva flera mänskliga uttryckssätt. De kommer med stor sannolikhet att se en ensemble med blandat ursprung från många av världens länder och uppleva en internationell kulturmiljö som existerat i hundratals år och utvecklats i många riktningar. Besöket kommer att inspirera till fysisk lekfullhet och till en känsla av att allt är möjligt.

Modernitet, tradition och förväntan

Philip Astley som anses vara cirkusens fader kallade sin första cirkus för Royal Amphiteater. Det var när hans konkurrent Charles Hugo hittade på Royal Circus som ordet ”cirkus” uppstod och sedan också stannade kvar. Det var ett lättare namn att översätta till andra språk.

Cirkusen som folklig arenaunderhållning med hästar och mänskliga artister uppstod i det sena 1700-talets Europa. Artisterna var till en början ryttare som utförde konster till häst men snart utökades uppsättningarna med akrobater, lindansare och jonglörer.

Föreställningarna växte snabbt och under 1800-talet dök exotiska djur upp i manegerna, elefanter, giraffer, tigrar och lejon dompterades och visades upp, ofta inför tusentals åskådare.

Föreställningarna skulle vara storslagna och spektakulära och under det sena 1800-talet kunde kompanier bestå av hundratals artister, musiker, djur, tekniker och djurskötare som reste från stad till stad med hela tågset och närmast kan jämföras med kringresande kulturfestivaler.

Cirkusen spreds också över världens koloniala centra, och artist- och musik-
traditioner från Asien, Sydamerika och Afrika lades till i programmen. Cirkuskonsten blev internationell och inkluderande, samtidigt som den ofta exotiserade och ibland exploaterade den som betraktades genom de koloniala glasögonen.

Den traditionella cirkusen har, trots alla utvecklingar, bevarat mycket av den estetik och struktur som föddes under 17- och 1800-talen. Glitter, blänkande mässing, plymer, rött och gult, liksom den runda manegen, den karismatiska direktören och de spektakulära artisterna som framträder i kavalkad, är vanligt förekommande inom cirkus även idag.

Under den senare halvan av nittonhundratalet uppstod också en estetiskt annorlunda cirkus. Artisterna ville använda sina kunskaper för att berätta om något. De ville vända sig till samhället och påverka sin omvärld. Estetiken förändrades och scenografi, kostym och musik, tillsammans med cirkustekniken användes i nya syften.

Riktningen kom att kallas nycirkus och även idag används ofta ordet för att beskriva den konst som skapades och skapas med dessa nya ambitioner. Ordet är inte helt lyckat eftersom nycirkus i så fall har producerats under åtminstone sextio år och de olika uttrycken som nycirkusen rymmer inte nödvändigtvis är mer lika varandra än olika dansstilar som jazz eller hiphop. Diskussioner pågår om mer korrekt terminologi så i denna text nöjer vi oss med att kalla den cirkuskonst som valde bort den traditionella cirkusestetiken med rött, gult och mässingsorkester och gjorde andra uttrycksval, som punkmusik, flanellskjortor, eller nästan vad som helst annat, för samtida cirkus.

Den traditionella cirkusestetiken har ett starkt grepp om våra föreställningar om hur cirkus ser ut och upplevs. Till dels beror det på den långa historien, men i barnens värld är också traditionell cirkus mycket närvarande i annan kultur. Mängder av barnböcker, filmer, inredning och leksaker som  barn kommer i kontakt med har traditionell cirkusestetik som inspirationskälla. En elevgrupp som får veta att de ska få se en cirkusföreställning har alltså ofta många tankar om hur det kommer att se ut och upplevas. Ofta väntar de sig djur i en manege, trots att djuren fort försvinner även från den traditionella cirkusen och uppvisningar av vilda djur redan är avskaffade.

En samtida cirkusföreställning kommer att vara en annan upplevelse. Samtida cirkus kan se ut på många olika sätt. De kan vara små eller storskaliga, med många eller få medverkande artister. Ibland är de tydligt berättande med en handling som kan följas. Men de kan också vara mer inriktade på att väcka känslor och utforska stämningar. Vilka aspekter av föreställningen som eleverna uppskattar eller upplever som viktigast kommer att variera. 

Förväntningar på innehållet kan både berika och försvåra upplevelsen och därför är det värdefullt att ge elevgruppen möjlighet att uttrycka sina förväntningar i förväg och diskutera eller analysera sina upplevelser i efterhand.

Cirkus och lärande – språk, kommunikation och miljö

Skolelever har i läroplanen rätt till upplevelser av ett varierat kulturutbud. Skolan kan möta läroplanens krav genom att ge elever möjlighet att se olika scenkonstproduktioner och skolarbetet kan berikas av kulturella upplevelsers inspiration och nya kunskaper. Cirkusföreställningar utmärker sig på några sätt vid sidan av andra scenkonstupplevelser och upplevelser av professionell cirkuskonst bör alltså göras tillgängliga för skolelever, vid sidan av dans- och teaterföreställningar.

Cirkusföreställningar produceras med alla möjliga avsikter och teman. Men några kännetecken delas mellan de allra flesta produktioner som betraktar sig som cirkusföreställningar.

För det första är cirkus en konstform som bygger på verklig risk. Risktagandet visas upp för publiken och vi tillåts delta i artistens process för att hantera risken. Risker kan vara faror, som artisten möter och bemästrar, men det kan också vara risken att misslyckas och därmed göra bort sig. I publiken håller vi andan och reagerar kroppsligt på att närvara vid ett försök att göra något som framstår som omöjligt eller farligt.

Upplevelsen är ofta stark, både när jongleringskäglorna krockar och faller till marken, eller när akrobaten landar på fötterna; rent och kraftfullt efter ett sex meter högt hopp och tre hela bakåtrotationer. Den fysiska reaktionen och den inspirerade känslan av att allt är möjligt genom hängiven träning berikar eleven.

En annan utmärkande beståndsdel av en cirkusföreställning är att den bygger på trick. Åskådaren kan alltså förvänta sig att få se något spektakulärt då och då. I cirkusföreställningar väljer man ofta att ställa artistens tekniska skicklighet i centrum. De folkliga rötterna för konstformen och det tydliga fokuset på att ge publiken underhållning och på att roa fungerar ofta bra för en ung publik.

Liksom dansen berättar cirkuskonsten fysiskt. Det minskar behovet av förståelse av innehållet och föreställningen kan alltså vara tillgänglig och njutbar även för den som inte delar föreställningens verbala språk. Cirkusens värld kan se ut på många sätt och skapas och visas genom aktiviteter snarare än genom ord,  diskussioner, liksom i cirkusen själv, finns knappast något som är rätt eller fel, utan bara nya frågor och nya möjligheter.

Sammantaget gör dessa kännetecken att ansvaret för att förstå och vara en duktig och analytisk elev blir mindre påtagligt. Det öppnar upp möjligheten att få med även elever som annars visar motstånd till studier och analytiska samtal. Många av cirkusartistens aktiviteter är tillgängliga som lekar i barnens miljö. På skolgården finns redskap för balans, i gymnastiksalen rep och tjockmattor. Den fysiska inspirationen kan alltså omsättas i lek och aktivitet efter upplevelsen. 

Innehållet är hämtat ur den uppdaterade lärarhandledningen Att öppna nya världar (2024).

Här kan du beställa tryckta exemplar av Att öppna nya världar.