I ett samhälle där vi har lärt oss att förstå allting, finns det allt mindre utrymme för den egna fantasin och det egna skapandet av berättelser, känslosvall, emotionella och atmosfäriska bilder som kittlar vår fantasi. Där i denna ordlösa kommunikation finns även dansen, som ett sceniskt uttryck.

(Kenneth Kvarnström, YOUYOUYOU)

Den professionella dansens roll i förskola och skola

Dans som sceniskt uttryck blir allt vanligare och det blir fler och fler, stora som små, som tar del av det dansutbud som finns. I skolans och förskolans värld förknippar många dansen med eget skapande, rörelse och hälsosamma effekter, det vill säga danspedagogiska aspekter.

Isadora Duncan, en banbrytande pionjär inom den moderna dansen, menade redan under början av 1900-talet att barn har rätt att både få utöva och uppleva konst. Detta argumenteras det fortfarande för, bland annat av dansläraren och författaren Jacquline M. Smith Autard i boken The Art of DANCE in Education (2002). Hon menar att upplevelse och uppskattning av dansföreställningar är minst lika viktiga i danspedagogisk undervisning som i det egna skapandet.

Likaså erkänner FN:s konvention om barnets rättigheter i artikel 31 att barn har rätt att fritt delta i det konstnärliga och kulturella livet och i läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr22) står: ”Elever ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar.” Det handlar med andra ord om upplevelser, uttrycksformer och olika kunskaper, inte bara om eget skapande.

Skolan har även enligt Lgr22 ansvar för att låta elever utveckla kännedom om samhällets kulturutbud. Skolan har i detta uppdrag en möjlighet att erbjuda upplevelser och kunskaper som eleven inte hade hittat på egen hand. Genom att låta barn och unga gå på dansföreställningar kan nya världar öppnas till danskonsten, en kontakt som annars kanske aldrig hade uppstått .

Dansen, liksom all scenkonst, gestaltar livet. Den ställer omvälvande frågor och väcker känslor. Dansen vill göra avtryck genom att utmana och skildra både oss själva och vår omvärld. På detta sätt stimuleras exempelvis kritiskt tänkande när dans som sceniskt uttryck får ta plats i förskola och skola, vilket kan vara en annan typ av kunskap än om barnen/eleverna endast hade fått dansa själva tillsammans med en danspedagog. Det handlar med andra ord om olika typer av upplevelser.

Liksom teaterföreställningar sker dansföreställningar för barn och unga på vuxenvärldens villkor. Koreografin skapas efter rådande barnsyn och det är vuxna som väljer och prioriterar vilka föreställningar som barn och unga ska få ta del av. Idag arbetar många koreografer med delaktighet, representation och inkludering för att skapa konst som synliggör möjligheter, tänker nytt och som är relevant för målgruppen.

Dans är inte bara rörelse

I alla tider har dansen varit närvarande i människans liv. Den har funnits som inslag i ritualer världen över och den utövas som tävlingssport, motion, spontant till musik, i sociala medier och på professionella dansscener. Dansen förknippas ofta med rörelse.

Kropp och rörelse är centralt genom hela livet och leenden kan spridas när ett barn för första gången rör sig gungande i takt till musik. Barnet är estetiskt orienterat och upptäcker sin omvärld med sin kropp och sina sinnen genom att smaka, lyssna, röra och titta.

I dansen sker också ett utforskande där kropp och rörelse ofta är centrala, men inte alltid. En dansföreställning är en helhetsupplevelse där många estetiska komponenter sammanstrålar, exempelvis ljud, ljus, form, kropp och kostym. Dansföreställningar kan innehålla långa monologer eller ha scenografi som får mer fokus än dansarnas kroppar. De kan även innehålla partier där dansaren står helt still eller vara en ljudslinga i hörlurar som upplevs i relation till en fysisk plats.

Ibland är föreställningen tydligt präglad av en specifik dansstil såsom balett, modern dans eller streetdance och ibland vill inte koreografen paketera in föreställningen inom en viss genre. Koreografer och danskonstnärer arbetar ständigt med att tänja på gränser och utforskar vad dans kan eller inte kan vara, vilket innebär att publikens tolkningar får vara minst lika utforskande. Den ena dansföreställningen behöver inte vara den andra lik. Här kan ingången vara att låta sig överraskas, och inte fastna i tankar som ”men det här är väl inte dans?”.

Gå gärna på flera föreställningar så att eleverna kan få ta del av ett vidgat dansperspektiv. Kanske möter de dansen bara i förskolan eller skolan och då kan erfarenhetens betydelse vara avgörande för vilken relation som skapas till dansen som sceniskt uttryck.

Dansens språk

En dansföreställning skapas mellan dansare och publik. Stämningar och känslor som dansarna förmedlar med sina kroppar kan sätta spår i barnens egna kroppar. Det kan kännas ledsamt, oroligt, glatt eller spännande. Det kan också hända att kroppen följer med och reagerar spontant på rörelser, ljud, ljus eller scenografi. Vissa barn kanske bara måste härma de rörelser som sker på scen och det är inte ovanligt att en barnpublik rör sig på ett annat sätt efter föreställningen än innan. En högstadieelev beskriver det som Följa John.

”Man följde efter deras rörelser ... När de var långsamma blev man själv långsam och när de var snabba så blev man själv snabb.”

(Publikröst ur Ljungdahl, 2015a:2).

Vid en dansföreställning är det inte ovanligt att reaktionerna sätter sig i kroppen först, som en känsla eller rörelse, snarare än intellektuellt. Därför är det viktigt att låta eleven känna och reagera på sitt eget personliga sätt. Ett parti kan upplevas som underhållande för en vuxen men sorgligt av ett barn. Låt gärna tolkningarna av dansföreställningen vara många och på så sätt  inkludera mångfalden av perspektiv.

Dansen bygger inte, till skillnad från teatern, på text vilket både barn och vuxna kan reagera på:

Det första jag tänkte på var ”Oj, ska de inte säga något?” (som X, ett barns namn, utbrast i början) för jag vet av erfarenhet att barnen förväntar sig att de som spelar ska prata, men det kanske bara är en känsla. Sedan när musiken kom igång blev jag glad i kroppen, precis som barnen ville jag också ställa mig upp och dansa ... 

(En förskolepedagog ur Ljungdahl, 2015a:14)

Dansföreställningar kommuniceras genom kropp, rörelse, musik, gester, färg, form och som oftast helt utan tal. Genom dansens icke verbala fokus har den möjlighet att inkludera. Dansen förutsätter inte att du kan det talade språket och tröskeln kan därför vara lägre för möten mellan generationer, funktionsvariationer och olika nivåer av språkkunskap.

Pedagogikforskaren Gunvor Løkken menar att människor oftast förknippar kommunikation med det talade språket. Detta blir enligt Løkken missvisande eftersom kroppslig kommunikation, som gester, är människans främsta uttrycksmedel:

Om vi accepterar att det talade ordet kan betraktas som en meningsfull kroppslig handling på samma sätt som andra gester, skulle gester och handlingar, såväl som tal, vara likvärdiga aspekter av samma sak: att vi som mänskliga kroppssubjekt, vare sig vi är stora eller små, strävar mot och söker varandra på flera betydelsefulla sätt.

(Løkken 2006:38)

Det yngsta barnet förväntas kommunicera på flera sätt tills hen kan prata. Efter det blir det talade språket ”kommunikationsnormen”. Enligt Lgr22 i svenska ska elever uppmuntras till att kommunicera på ett variationsrikt vis: ”Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts.”

Dansen synliggör kroppens olika uttryckssätt och kan därmed öppna nya kommunikativa världar.

Några gymnasieelever diskuterar skillnaden mellan att gå på teater och att gå på dans och menar att ”dans kan man tolka som man vill men teater har en mer förutbestämd handling, det är lättare att komma ihåg ord och handlingar än dans, teater är tydligare medan man måste anstränga sig mer för att förstå baktankarna med dans” (publikröster ur Ljungdahl, 2015a:15).

Oavsett hur den ordlösa kommunikationen tas emot kan både elever och lärare med utgångspunkt från dansföreställningen fortsätta att utforska kommunikation och rörelse och därmed vidga sitt språk.

Innehållet är hämtat ur den uppdaterade lärarhandledningen Att öppna nya världar (februari).

Här kan du beställa tryckta exemplar av Att öppna nya världar.