En modern klassiker!

Alla i familjen Tyrone vill varandra så väl. Egentligen. Ändå blir det så fruktansvärt fel. Under ett augustidygn ställs allt på sin spets. Instängda med varandra i sommarhuset förvandlar mamma Mary, pappa James och de två sönerna idyllen till ett slagfält för brustna illusioner, syskonrivalitet och gamla oförrätter. Alla är så beroende. Av bekräftelse. Av pengar. Av alkohol. Av smärtstillande. Men framför allt av varandra. Som i en thriller avslöjas lager efter lager av livslögner och svek omöjliga att förlåta, eller åtminstone att glömma.

Familjen Tyrone är en ganska vanlig familj. Alla är bara så beroende av bekräftelse, av pengar, av alkohol, av smärtstillande, men framför allt av varandra. Kanske hatar de varandra, men de älskar varandra lika mycket. Det är det som gör uppgörelsen så våldsam. Det är det som gör allting så svårt.

Den amerikanske dramatikern Eugene O’Neills (1888-1953) självbiografiska Lång dags färd mot natt är sedan urpremiären i Sverige 1956 en av världens mest välkända och spelade pjäser, en modern klassiker. Eugene O’Neill har sagt att han skrev pjäsen ”med tårar och blod … med djup medömkan … förståelse och förlåtelse för alla av de fyra jagade i familjen Tyrone.”  Han tilldelades Nobelpriset i litteratur och fick Pulitzerpriset flera gånger, bl.a. postumt för just Lång dags färd mot natt.

Regissör Maria Löfgren är sedan januari 2007 konstnärlig ledare för Unga Teater Västmanland. Bland hennes tidigare uppsättningar kan nämnas Vaknätter på Riksteatern, Jösses flickor - Återkomsten på Stockholms stadsteater och Romeo och Julia på Göteborgs Stadsteater. Hon beskriver relationerna i Lång dags färd mot natt så här:

– Det är som ett familjens slagfält, och familjen blir man ju inte av med - dom får man leva med. Jag vill försöka utmana fysikens lagar för en frigörande gestaltning av en familj som är så förgörande mot varandra.

I Maria Löfgrens uppsättning kommer musiken, trummor och piano, att bli en viktig ingrediens.