Att överleva

Om svek och förtvivlan – om hopp om försoning

Det är lika bra att slå fast det från början. Scenuppsättningen av Sånger från en inställd skilsmässa skildrar inte när Mikael Wiehes tjugoåriga äktenskap först kraschar och sedan repar sig igen. Det är en dansteaterkonsert baserad på Wiehes kärlekssånger till hustrun Maya där han med en brutal uppriktighet beskriver smärtan att bli lämnad. Det konstnärliga teamet tar oss bort från det biografiska materialet, bort från den enskilde personen Wiehe för att göra det allmängiltigt, till något som varje människa kan känna igen sig i.

– Det är en historia om överlevnad, säger regissören Stina Ancker.
Det finns en urkraft i texterna och melodierna som känns rakt in i lever och hjärta. Det är något som personen MÅSTE få ur sig och det med ett driv och en livskraft. Här finns nästan ett drama i dramat, som handlar om konsten, om att skriva sig ur kaos och förtvivlan.

Det är ett smärtsamt kärleksdrama vi får uppleva. Vi möter en person som blivit övergiven och får följa denne genom förtvivlan och hopp – och möjligen, kanske en försoning. För som Stina konstaterar är själva resan viktigare än slutet. Vi möter EN person, den som är övergiven, den som stannade kvar hemma. Samtliga nio artister – sångare, dansare, musiker – gestaltar denna enda person. De är inte upplösta till enskilda individer. Alla kan flyta ut och in i Rollen och berättar gemensamt och illsammans historien.

Utmaningen har varit att hitta ett gemensamt språk så att varje uttryck; musiken, sången och dansen, samfällt formulerar berättelsen. Mikael Wiehes musik har arrangerats av P-O Nilsson och Eddie Nyström som också gemensamt är musikaliskt
ansvariga.

– Vi har försökt ta fram det rytmiska i Wiehes musik så att dansen får en grund att stå på. Musiken förhåller sig här till en annan situation än under en konsert. Rytmiskt och harmoniskt bygger den rummet vi befinner oss i, samtidigt som den är ett lim för sångarna och dansarna, säger Eddie.

För koreografen Lidia Wos är det första gången hon utgår från texter i en danskomposition.

– Jag har försökt undvika att illustrera det narrativa i Wiehes texter och snarare försökt komma åt personens mentala tillstånd för att låta dansen tillföra ytterligare en dimension. Vi har arbetat med kontraster för att låta de olika konstnärliga uttrycken åstadkomma flera lager av betydelser – där varje tolkning varken är rätt eller fel.

Lidia använder ett slags vardagsspråk i koreografi och rörelse. Och kanske är det just vardagen man så gärna vill tillbaka till när ens värld faller samman totalt. Kampen för att överleva ett kärlekshelvete utspelar sig oftast hemma. Och det är just där vi är. En vardagsgråhet upphöjd till konst, beskriver Stina Olav Myrtvedts stiliserade men fullt igenkännbara scenografi. En miljö som kan skapa allt från ödslighet till klaustrofobi. Som när man klättrar på väggarna därhemma…

Text: Catarina Ek
Artikeln ingick i det program som Skånes Dansteater och Malmö Opera tog fram till spelningarna i Skåne


Tillbaka till Sånger från en inställd skilsmassa