"En kulturpolitisk frontlinje delar i dag Europa: mellan krafter som vill göra kulturen till ett instrument för nationell självbekräftelse och de som försvarar den som ett rum för transnationella möten, tvivel och motstånd.” 

Så skrev Dritëro Kasapi i en opinionsartikel i Aftonbladet i december 2025. När texten publicerades möttes den av reaktioner som han beskriver som "precis det jag hoppats på".

– Många skrev "äntligen!", "tack" och "det här ger hopp". Det visar att människor tvekat inför att uttrycka sådant som en gång kändes självklart. Reaktionerna på texten visade snarare en lättnad över att någon satte ord på det, säger han.

För Kasapi är utvecklingen tydlig: förflyttningen i samhället har gått så långt att även grundläggande demokratiska principer uppfattas som aktivism. Det som tidigare var fundament i europeiska demokratier – mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, kritisk hållning till militarisering – betraktas i dag som politiska ställningstaganden.

Under de senaste femton åren, menar han, har högerextrema idéer "gradvis normaliserats in i det offentliga samtalet".

– Det är numera fullt möjligt att tala om "muslimer" som ett generellt hot, både i Europa och i Sverige. Om man påpekar att det är en generalisering och en rasistisk tanke kallas man aktivist. Men att påtala det självklara är inte aktivism. Det är demokrati.
 
Kasapi ser utvecklingen i Ungern som det tydligaste exemplet på en kulturpolitik där regeringen lagt teatrar, museer och utbildningsinstitutioner under politisk kontroll för att främja "kristna och nationella värderingar". Samma logik, menar han, går att se i en mer subtil form över stora delar av Europa.

– Vi har länder som Polen, Slovakien, Kroatien och Slovenien där staten kliver in och styr kulturinstitutioner, chefer och innehåll. Och vi har den andra utvecklingen, den som är lika farlig: att kulturarbetare själva börjar bli lydiga innan någon ens sagt åt dem. Man vill inte stöta sig med makten. Det är inte hälsosamt i en demokrati.

Han citerar historikern Timothy Snyder: "Lyd inte i förväg." I sin bok Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet (2017) skriver Snyder: "Nästan alla auktoritära regimer får sin makt utan tvång. I tider som dessa tänker man framåt på vad en mer repressiv stat kommer att kräva, och sedan går man med på det utan att bli tillfrågad."

Just den reflexen, menar Kasapi, är en av de mest oroande tendenserna.

– Sverige är inte immunt. Vi måste vara vaksamma, och konsten måste ta sin plats i samtalet.

Teaterchefen Kasapi återkommer ofta till att konsten är den "sista försvarslinjen". Inte för att den också är politisk, utan för att dess existens bygger på människors förmåga att berätta, förstå och känna igen sig i varandra.

– Du kan förstöra byggnader och infrastruktur i ett krig, men berättelsen är svårare att utplåna. Den finns inristad i väggar, i minnen, i språk. När Ryssland bombade teatrar i Ukraina var det för att förstöra den kulturella identiteten. Därför är kultur så central för motståndskraft.

Samtidigt, menar han, måste kulturinstitutioner stå kvar i sitt grunduppdrag: att öppna rum, inte stänga dem.

– Kulturens uppdrag är att visa att vi är del av något större, att ventilera och syresätta det offentliga samtalet. När ett perspektiv blir dominerande riskerar allt annat att tystna.

Mot den bakgrunden växer Riksteaterns nya internationella festival REACT fram – en satsning som ska genomföras i norra, mellersta och södra Sverige våren 2026. Festivalen presenterar internationella scenkonstverk som annars sällan når svenska scener, inte minst utanför Stockholm, och bygger på ett samarbete mellan Riksteatern nationellt, flera större teatrar i landet samt ett antal av Riksteaterns regionala och lokala föreningar.

Idén föddes ur ett återkommande problem: Riksteatern har länge lyckats få hit betydande internationella gästspel, men de har varit svåra att få ut på turné. Figen Solmaz, producent och drivande i festivalens praktiska utveckling, beskriver det som ett strukturellt hinder.

– Många av de här verken är stora produktioner som kräver scener, teknik och resurser som mindre föreningar inte har tillgång till. Samtidigt efterfrågade våra föreningar mer stöd i publikarbete och marknadsföring. Därför skapade vi en ny samarbetsform där teatrarna öppnar upp sina scener – och där vi stöttar de lokala föreningarna hela vägen, säger Solmaz.

Festivalen är inte bara en turné, betonar hon. Det är en serie lokala festivaler där varje ort skapar sitt eget program i dialog med de internationella verken.

– Det lokala och det globala ska spegla varandra. På varje ort ska det finnas något som knyter an till den egna verkligheten. Det är där festivalformen verkligen blir meningsfull.

För Riksteatern handlar REACT både om att presentera högkvalitativ scenkonst och om att hålla öppna dörrar i ett demokratiskt skede när många länder rör sig i motsatt riktning.

– Riksteatern ska vara överallt och för alla. Då måste vi också visa världen. Det är en demokratifråga. De skarpaste konstnärskapen ska kunna komma hit, inte bara från Västeuropa utan från många håll, säger Solmaz.

Kasapi ser festivalen som ett konkret sätt att bidra till ett öppnare samhälle.

– Kulturens roll är inte att bekräfta en snäv nationell identitet, utan att öppna rum för fler röster. Sverige är en del av världen, och det måste återspeglas i vår repertoar.

När han blickar framåt är han medveten om att utvecklingen i Europa oroar många, men han vägrar släppa hoppet.

– Jag vill tro att det finns något hos oss människor som strävar efter allas bästa, och att vi i längden förstår att öppenhet är vägen dit. Men det kräver att vi inte förtvivlar, inte blir rädda och inte blir tysta. Nu måste vi arbeta.  

TEXT: Miranda Sigander

Texten kommer ifrån Riksteaterns medlemstidning Scenen nr 1/2026