Veteranerna handlar om några av de över 50 000 svenskar som tjänstgjort utomlands, bland annat har du själv tjänstgjort i Sydsudan. Vad var det med manuset som drog dig till pjäsen?
– Jag fick faktiskt förfrågan om den här pjäsen när jag var i Sydsudan, när jag satt där nere i FN-uniform. Jag jobbade ju i 18 år som skådespelare innan jag skolade om mig till polis. Plötsligt stod alla stjärnorna rätt på något sätt.

Berätta om din rollkaraktär?
– Alla våra karaktärer i pjäsen bygger på verkliga intervjuer som gjorts under en lång tid. Man kan säga att alla karaktärer har en huvudkaraktär som finns på riktigt, sen har man byggt på med massa andra egenskaper. Min karaktär Marco jobbar som ambulanssjukvårdare hemma i Sverige. Han är fembarnsfar och åker ner till Afghanistan av äventyrslystnad. Han ville göra väl och är lite trött på vardagen i Sverige.

Vad vill pjäsen förmedla?
– FN:s insatser handlar ju om att skapa fred, men till viss del så handlar det även om att använda våld. Vi försöker inte ta ställning för eller emot, utan snarare belysa alla aspekter. Alla karaktärer har olika ingång på hur man ska förhålla sig till våldsanvändning eller till det vi gör. Så förhoppningsvis väcker pjäsen många frågor om ett ämne som vi inte pratar så mycket om.

Hur har responsen från publiken varit?
– Under de 18 år som jag jobbat som skådespelare så har jag aldrig varit med om att få så mycket direktrespons, både från veteraner och anhöriga till veteraner som kommit och tittat. Jag har många gripande publiksamtal efter föreställningarna, inte minst med veteraner som för första gången känner sig sedda av att deras historier blir berättade.

Visst har ni även träffat veteranklubbar i anslutning till föreställningen?
– Vi har hittills hunnit spela på platser där det historiskt sett finns eller har funnits militärfästen. I Boden och Ljustorp utanför Sundsvall framför allt. Alla gånger har det varit många veteraner i publiken. Generellt har vi varit nervösa för att möta veteranerna när vi varit ute och spelat. Vi har oroat oss över deras reaktioner, om de känner att vi inte berättar deras historia på ett trovärdigt sätt. Men reaktionen har varit den totala motsatsen. Efter föreställningarna i Boden bad arrangören alla de som varit i väg på mission eller har någon relation till någon som varit på mission att räcka upp handen, varje gång var det 60-70 procent av publiken som räckte upp händerna.

Det finns en kunskapslucka i landet om svenska veteraner och att de existerar. Hur lyckas ni fånga upp det glappet med pjäsen och vilken publik är den ämnad för? 
– Jag skulle inte säga att den är ämnad för en specifik publik. Den är ganska allmänmänsklig men träffar säkert djupare om man har egna erfarenheter. Vi spelar inte bara för veteraner utan den har ett tilltal som når ut till alla. Jag har vänner som varit och sett den och hos dem väckte det många tankar och frågor om samtiden och krig, så jag tycker att pjäsen har ett stort allmänvärde.

Ni är nu ute på turné med Riksteatern. Varför känns det kul att göra detta med just Riksteatern? Vad ser du fram emot längs turnén och alla stopp ni ska göra runt om i landet?
– Det är det som är så roligt med att vara ute med Riksteatern, att man får möta en massa arrangörer och se olika ställen och teaterföreningar. I Ljusstorp blev vi bjudna på hemmagjord köttsoppa vilket var fantastiskt. Många av ställena har sin egen charm.

Intervjun publicerades ursprungligen i Riksteaterns digitala medlemsbrev Kulisser 27 mars 2026.