Helsingör 6 december - turnéavslutning och det sista brevet!
Jag tar färjan över sundet. Världsturnén har börjat.Det är regnigt och mörkt och vi kör upp mot Väpnargården, som området heter. Här ska Frk Rasch bo på Rytterbacken 12, högst upp i huset. Mitt i området finns ett center där man har bibliotek och café, en mötespunkt för de boende. Fin idé, tycker jag. Det skulle finnas i alla områden.Husen är fyra våningar höga, utan hiss, vilket våra tekniker blev varse. Tur att det finns bärhjälp. Min lägenhet ären stor trea. Väggarna är målade i blekt rosa, som gjort i Faschans smak och taket har en svag lutning från nocken. Det känns luftigt och öppet. Golven är Junkers bok, samma som jag har hemma i Tanto så jag känner mig hemma med en gång.
Logstiken kring entré blir lite svårare, jag kan inte smita ut när alla har satt sig och jag inte heller vänta i trappen. Lösningen får bli att jag går iväg till cenrtet när jag är klar och väntar där i ett kontorsrum tills att publiken samlats på centret och gått iväg med Jens eller Sofie. Då smyger jag efter tills att allt är klart och jag kan komma hem.
Föreställningen går bra, inga problem att spela på danska faktiskt.Radioprogrammet ger inte riktigt samma reaktioner i publiken men ändå igenkännande små ljud, lite fniss ibland.
Efteråt träffas vi i centretför eftersnack. Vi gör vårt bästa för att förstå svenskan resp. Danskan och det går riktigt bra. Det blir ett långt och intressant samtal. Vi talar om depression och hur den ter sig utåt. Ofta märks den ju inte. Hur gestaltar man depression? Skulle jag uttrycka sorg, ångest eller tungsinne tydligt så skulle ju känslan få ett utlopp och en process kunde börja. Om känslorna får utlopp förändras de ju. Det svåra är ju för Fröken Rasch att hon inte kan släppa ut dem, hon har kapslat in sin sorg och ångest och kan inte uttrycka den annat än i små ögonblick och i hur hon handskas med föremålen. Samtidigt måste jag ju som skådespelerska ge nycklar till publiken så att de kan ” avkoda” henne. Den balansgången har kanske varit den svåraste, att hålla orkanen inom sig och ändå antyda den i små krusningar på ytan. Som skådespelare lockas man ju ofta till att spela ut, då känns det som om man ”gör” något, men ibland är det mer effektivt att avstå.
Slutligen bryter vi upp och jag når Helsingborg vid halvelva efter en trevlig överfart med Herr Bergdahl från dagbladet som tagit sig över sundet för att se föreställningen. På Bishops Arms har Lenah varit klok nog att beställa en Ceasarsallad till mig innan köket stängde som jag kastar mig över direkt. Jag har fått lite udda matvanor. Efter kl. 15 kan jag inte äta för då blir Frk Fasch bubblig i magen, därför äter jag oftast vid 2 tiden på dagen. När föreställning och eftersnack är över är jag hungrig som en varg, och då kan klockan vara 10 eller 11 ibland och det kan vara svårt att hitta något öppet vid den tiden. Det gäller att vara förutseende så att man inte gråter sig hungrig till sömns.
Så är den här. Den sista dagen med Fröken Rasch. Det känns lite vemodigt även om vi alla längtar efter lite vila och ledighet. Varje moment blir plötsligt så tydligt och betydelsefullt. Sminkningen, bubbningen av rummet, det lilla tjafset om vilka strumbyxor eller blus som ska användas, sista fikan före sista gången, etc. Vi går där och försöker hålla kvar tiden lite. Mellan föreställningerna tar jag med mig kläder och smink bort till kontoret på centret så att jag ska slippa springa fram och tillbaka. Samtalet är lika engagerat och varmt som vanligt, även om jag får hålla det lite kort för att hinna byta om och sminka mellan bokhyllor och skrivbord. Sedan ger jag mig iväg för att låta Fröken Rasch komma hem en sista gång. Det är fullpackat i rummet. Jag har nära och kära i publiken; min guddotter Malin , som är nybliven skådespelerska och gör Ofelia i Köpenhamn snart, hennes lillasyster Theresa, Ewa som jag spelade med här i Hbg för 25 år sedan, Stellan Olsson, min producent Anna W, Anna-Karin som sålt föreställningen och Ulrika Josephson som varit med från allra första början, Ellen Nyman, svensk skådespelerska som arbetar i Köpenhamn och som ska hålla i eftersamtalet. Ellen minns jag som liten, hon sprang bakom scenen på Stadsteatern och tittade storögt på oss. Hennes pappas kusin var min kollega Per Jonsson. Allt går ihop. Eller så tar man sina varv runt varann i livet, och vips! stöter man ihop igen.
Det blir en alldeles speciell föreställning. Jag vet att det är sista, åtminstonde på länge och jag njuter av varje moment. Applåderna efteråt låter som stode jag på Metropolitan. I mina öron, i alla fall. Gud vad skönt det är att bli hyllad lite, jag lapar i mig. Tids nog kommer motgångarna så det är bara att passa på att njuta. Vi har eftersamtal som vanligt, det vore fel annars. De har blivit som en del av föreställningen, lika viktigt för mig som för publiken.
Sedan korkar teaterföreningen upp champagne, vi skålar för varann, för samarbetet, för fröken Rasch mm. Vi häller i oss, tar ett varmt avsked av våra danska vänner med kramar och beger oss mot Helsingborg. På Mollberg har Anna fixat en liten buffe med smörgåsar och öl, det är redan sent men en stund måste man sitta och avrunda det hela och hålla kvar varandra. Presenterna kommer fram, vi tackar och kramas och så får jag den, min egen Oscar! Som jag har längtat! Han är kanske inte lika stor eller tung som sin amerikanska kusin, men han ska få stå mellan Kristers guldbaggar och överglänsa dem och påminna om den här tiden. Och vad gör man när man fått en Oscar, jo man tackar....
Tack alla ni som varit med mig på den färden; Hedvig, Zofi, Janina, Anna W., tack Riks Drama med Lars och Ulrika som trodde på mig, Tack Lenah, Stage och Ola som stått ut med mig, tack lönekontoret, tack växeln, tack snickeriet, tack hela Riks, tack alla teaterföreningar som tagit emot mig, tack alla som kom och tittade, tack kusin Hasse, tack familjen, tack Frans Xaver Kroetz, tack mamma...
Här tonar vi ut när hon står med händerna uppsträckta i luften, mascaran rinnande och publikens jubel ringande i öronen, kameran cirklar i luften, eftertexterna börjar rulla och slutvinjetten dånar ur rutan rakt in i ditt eget vardagsrum, ett vardagsrum så likt Fröken Raschs.
Allt gott önskar jag dig som läst detta och tänk på att - what good is sitting alone in your room, come hear the music play, life is a cabaret, old chum, come to the cabaret... Eller uppsök din granne, för omväxlings skull!
/Hälsningar Cecilia!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Helsingborg 3-4 december
Helsingborg- här blir jag översköljd av minnen! När jag hade gått ut scenskolan åkte jag hit och jobbade på Stadsteatern, det var 1981-83. Claes Sylwander var chef och min första roll var körledaren i ”Dansa för mig, Zorba”, en musikal. Jag stod i svart peruk och folkloristiska kläder och sjöng för full hals.Mina egna föräldrar kände inte igen mig på premiären, min mamma kom in bakom scen i pausen och frågade var jag var. Hon trodde att jag låg bunden eller drogad i logen och att någon annan tagit min plats (hon har alltid haft livlig fantasi). På den tiden hade vi inte myggor till hjälpför att höras över orkestern, det var bara att ösa på för allt man var värd. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om de där åren men ni slipper det. Det slår mig ändå hur många olika sätt det finns att vara skådespelare. Nu ska jag vara tyst en timme i en samlingslokal i Dalhems Centrum, det är lite skillnad från att stå på Storan och gapa för full hals.
I Dalhem satsar man mycket på att få en fin boendemiljö. Det finns matsal, cafeteria, affär och dessutom vill man ha ett levande centrum med teater och annan kultur. Lokalen vi ska spela i är ett långsmalt rum alldeles innanför lastkajen. Vi bygger upp Fröken Raschs rum längst ner i ena ändan. Där finns toalett, ytterdörr (som går ut på lastkajen) och ett fönster i en dörr som får vara det fönster där jag ser ut. Björn som jobbar här tar emot oss och berättar om samarbetet de har med en bostadsförening på andra sidan sundet, i Helsingör. Några därifrån ska komma hit och se föreställningen, sedan ska de svenske åka över dit och se föreställningen. Ibland måste man gå över ån efter vatten.
Föreställningarna är fullbesatta. Publiken består av boende i området men ochså en hel del andra teaterintresserade Helsingborgare. Det blir en tät och bra stämning. På måndagens eftersamtal får vi våfflor med sylt och grädde och publiken är som vanligt beredda till utbyte av tankar och reaktioner. En kvinna tycker att det var för förutsägbart vad som skulle hända, en annan tycker absolut inte det. Jag märker återigen hur pjäsen väcker olika saker för olika människor. Det är verkligen inte en pjäs där i rummet, det är lika många historier som det är åskådare.
Sista föreställningen råkar Ola ta lite fel på tiden och kör upp lastbilen mot lastkajen för att vara beredd till rivning. Där sitter jag med glaset och tabletterna framför mig och hur honom backa och konversera någon om hur det är bäst att stå. Ja, så kan det också vara för Fröken Rasch. Efteråt är han full av ursäkter, lovar att bjuda på en öl eller två. Det får bli i Helsingör kanske, vi ska ju dit i morgon. Jag sjunger högt när vi packar ihop, den gamla visan med skåningen Edvard Persson, ” Ja, jag har bott vid en lastkaj i hela mitt liv och hört lastbilar komma och gå”...
Och vännerna finns kvar... Är det något som den här pjäsen har givit mig så är det känslan av hur viktigt det att ha vänner, och att ta sig tid till dem. Har en kväll på Bishops med Katharina min exgranne, en middag på Hallandsåsen hos familjen Tani-Brolin, en våffelfika med Björn från Katten, en middag hos goa Anna-Greta och Per, mina f.d. arbetskompisar och där dyker alla människor man inte tänkt på på mycket länge upp i minnet! Jag tänker på en bok av en annan skåning, Hasse Alfredsson, som heter ”Tiden är ingenting”. Jag tycker om den titeln. Så är det verkligen ibland.
Tack alla kära, gamla och nya vänner, nu tar vi en tur till Helsingör och Rytterbacken 12!
/Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lund 30 november - 1 december
Här var jag för ett år sedan lite drygt och spelade en föreställning om poeten Majken Johansson i Västerkyrkan under Kulturnatten. Hela Lund sjöd av teater, musik, poesi och i satt på uteservering på Stortorget sent på natten. Affärerna var öppna, jag minns att vi handlade cholkadpraliner kl. 1 på natten. Jag kommer med tåget från Malmö och promenerar till lägenheten på Stora Tvärgatan vid 18-tiden. Som 08 är man ju van vid siffror på portarna men de verkar inte köra med det här, jag letar och letar. Stage kommer till min räddning och lotsar mig genom gården till kvarterslokalen som vi ska spela i.Här i Lund har det inte gått att hitta någon lägenhet, men det får gå ändå. Ytterdörr finns, och fönster och toalett, och det kommer man långt med. Det är lite svårt att bestämma var jag ska ta vägen på slutet, men till slut gör jag så att jag stannar bakom dörren till toan som jag ställt öppen och på det sättet försvinner jag i alla fall ur synfältet för publiken.
På eftersamtalet andra föreställningen berättar en kvinna att hon såg pjäsen i Berlin på 80-talet. Hon minns den så tydligt, varenda detalj. Som att fröken Rasch där hade skoblock till skorna och var så oerhört ordentlig så att hon hade tänkt för sig själv ”så där skulle jag också vilja vara.” Efter ett tag ser hon att det kanske inte är så eftersträvansvärt ändå. Jag gillar det sättet att tänka om pjäsen, att det inte blir för uppenbart ifrån början hur det ska gå, utan att man nästan avundas hennes värld och hennes ordning. Jag tänket omedelbart,” har jag gjort det för uppenbart i min föreställning? Ja, sådär håller man på hela tiden. Vrider och vänder på sina beslut. Ifrågasätter sina val. Det kanske gör att det lever, att man känner att det finns alternativ hela tiden men just nu väljer jag detta specifika sätt.
När jag står i trappuppgången och väntar på att göra entré före sista föreställningen slänger jag en blick på en anslagstavla. Där sitter ett protokoll från ett samrådsmöte i bostadsområdet. Jag fastnar med ögonen på mitt namn, Cecilia Nilsson. Hon har justerat protokollet. Ja men visst, finns det en fröken Rasch i Malmö så finns det väl en Cecilia Nilsson i Lund, det är väl självklart! Tack, Lund, för den här gången, nu ser jag fram emotatt vara några dagar i Helsingborg. Jag bodde här på 80-talet och har lite vänner kvar, hoppas jag!
/Hälsningar från Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Malmö 27-28 november
Stage och jag tar bilen, Lena åker med Ola i lastbilen, då kan hon lägga sig och sova och sova är Lenahs stora passion för närvarande. Lenah har under turnén haft ett visst trubadur-tycke, på varje plats där det varit musik eller trubadurer så har de varit väldigt intresserad av att se hennes hotellrum eller ge henne massage och frukost på sängen. Lenah nobbar tappert alla försök, men det är klart att det kostar på. Därför sover hon emellan varven, länge och gärna. Så är det när man är på turné. Man blir väldigt bekant med varann och ser varandras fram och baksidor. Det skapar en lite speciell jargong. Vi driver med varann och gaddar ihop oss och mobbas lite, men det är med stor värme. Man blir som en liten familj. Stage är pappa, jag är mamma, ibland mormor, Lenah är storasyster och Ola lillebror.
Det är ett strålande väder idag och vi bestämmer oss för att ta en omväg för att se lite av Österlen. Det här vädret är ju otroligt och det är med blandade känslor som man njuter av det Jag har en liten ångest över värmen, har den globala uppvärmningen verkligen gått så fort så att det vi ser nu är början på en klimatförändring? Det är lite otäckt och man hoppas att hotet är överdrivet men jag tror inte det. Jag kan ändå inte låta bli att njuta av det. När vi kommer ut till Stenshuvud och tar en promenad på stranden, en kilometerlång sandstrand, så är det alldeles fantastiskt vackert. Litegrann känner jag mig som en Tjechovfigur. Här går jag vid ett nästan döende innanhav, med sommarljumma vindar i ansiktet i november och gör inget annat än talar om hur vackert det är.
Malmö är sig inte riktigt likt. Det byggs och förändras och märks på alla sätt att regionen växer. Det har inte varit lätt att få en lägenhet till Fröken Rasch, men Inkonst har hittat ett hus vid Värnhemstorget som är under renovering. Där, i en stor sekelskifteslägenhet ska Fröken Rasch bo. Det är högt i tak, stuckatur, och vackra bröstpaneler. Det blir en annan känsla omkring henne,hon kommer att vistas i en högreståndsmiljö, men är för den skull inte mindre ensam. Det stämmer lite med Tjechovfiguren som gick på stranden.
Föreställningarna är fulla. Jag är glad ochså att en hel del scenskoleelever tagit sig dit. En kräsnare publik kan man knappast ha, jag minns hur jag var på scenskolan och åren efter. Det var inte mycket som kom genom nålsögat. Efter den sista föreställningen kommer en kvinna fram till mig och säger: ”Jag är Fröken Rasch. Det kunde vara mitt liv” Först tror jag att hon menar att hon känner igen sig i Fröken Rasch men hon förtydligar med ”Jag heter Rasch och har kallats för Fröken Rasch alltid, speciellt när jag var yngre. Jag lever ensam och känner igen hennes liv. ” ”Inte slutet väl” säger jag, ”nej, kanske inte slutet”, säger hon och vi kramar om varann.
Är det inte märkligt? En fröken Rasch möter en annan fröken Rasch i en lägenhet i Malmö.
Vi börjar känna nedräkningen. Det är inte mycket tid kvar nu för oss. Det är lite vemodigt, men också skönt. Jag hoppas verkligen på ett liv efter detta för fröken Rasch, jag vägrar att tro att hon inte ska återuppstå framöver. Nåväl, än är hon inte riktigt färdig för den här gången, Lund, Helsingborg och Helsingör väntar. Vi ses på Stora Tvärgatan 14 i Lund !
/Hälsningar Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kristianstad 23-25 november
Vi lämnar det sköna Gotland och far mot Kristianstad. Det är den 23 november och fortfarande varmt i luften. Här i Kristianstad ska fröken Rasch bo på Södra Kaserngatan i en trea och rummet är nog det minsta vi har spelat i. Ingen chans att gå på utsidan av diskbänk eller säng här inte.Publiken sitter med knäna tätt tryckta mot möblerna.Första kvällen är fullsatt och runt sängen har jag många äldre damer. De ger en alldeles särskild känsla och jag får nya tankar och associationer medan jag spelar. Fröken Rasch har en gång haft en underbar mormor, en gråhårig, vänlig kvinna som dog när ”Raschan” var liten, så liten att hon knappt minns henne, men den här kvällen dyker minnet av henne upp. När sånt kommer till en tackar man och tar emot, det ger energi och laddar mig och föreställningen ytterligare. Och det sker helt automatiskt, jag kan bara följa med.
Natten är inte så rolig. Mitt hotellrum vetter mot en bakgata och på den ligger en pub. Den här kvällen är det ett rockband som kör på full volym fram till kl.02.Vad gör man? Orkar inte packa ihop allt och flytta kl.ett på natten Jag vrider mig i sängen men lyckas inte somna. Jag går upp och tittar ut genom fönstret och blir lite lätt chockad. Fulla människor raglar omkring och gapar och skriker. Det är som att se ett gammalt kopparstick i boken om William Booth, (Frälsningsarméns grundare) som visar misären i Londons slumdistrikt på 1800-talet med fylla och elände, få liv och utspela sig framför mina ögon.Jag kanske tar i lite, hade jag suttit på puben med en öl så hade jag nog inte tänkt så men nu, två trappor upp i fönstret mittemot, sömnlös i Kristianstad, blir jag upprörd och beklämd. Att det ska vara så, idag 2007, att unga människor ska supa sig fullständigt redlösa fredagar och lördagar och att det är helt accepterat. Det kanske är Fröken Rasch i mig som talar. Hon är ju så måttlig med alkoholen, ja med allt. Fast det är ju inte så bra det heller. Som min yogaguru sa på kursen i våras, ”everything with moderation, even moderation”.
Dagen efter går jag i Linnés fotspår. En stor våtmark breder ut sig bakom stationen och man kan gå igenom den på träbryggor. Jag skrämmer några änder när jag kommer sättande och inser att det kanske är fel plats för en ”powerwalk”. Jag lugnar ner mig och njuter istället.
Lenah och Stage är så fina i sina nya T-tröjor. De möter mig i dörren till lägenheten iklädda tröjor med bilder av Fröken Rasch på. Kristianstad teaterförening har gjort dem. Jag blir riktigt avundsjuk. Jag vill också ha! Den förfördelade sexåringen i mig vaknar. Det är som när vi tar in på hotellen, de har guldkort och bonuspoäng och får finaste rummen och en massa betalcheckar. Men hallå, bah! Det är ju jag som är primadonna! Ur led är tiden tänker jag. Eller är det också Fröken Rasch? Håller jag på att förändras? Ja, man blir lite konstig av turnélivet. Vissa saker kan få oproportionerligt stor betydelse. Som hotellrummets storlek eller utsikt, frukostens kvalitet eller om hotellpersonalen är snäll mot en eller bara” sköter sitt jobb”. Då får man tala till sig själv i spegeln och påminna sig om varför man är här och vad som egentligen är viktigt. Nämligen föreställningen. Allt annat är underordnat. Då mår man lite bättre. Och föreställningarna går jättebra, det känns.
Eftersamtalen är i rummet direkt på, det finns inte riktigt plats för fika här i Kristianstad. Det går det med. Det blir en stund av utbyte och gemenskap. En man berättar om ett telefonsamtal som kom en kväll. En gammal bekant hörde plötsligt av sig och de talade om allt möjligt en stund. Några dagar senare förstod han att det hade varit ett avsked. Hur skulle han ha anat det? Ändå fanns frågan kvar i honom, ”tänk om jag hade anat det, tänk om jag förstått? Hade jag kunnat förhindra det?” Många känner igen sig, många av oss har varit med om något liknande och vi lever med skuldkänslor som vi inte ändå kan belasta oss med för mycket. Det hade säkert inte den människan velat.
Efteråt cyklar jag till hotellet. Ja, cyklar, för de har utlåning av cykel till gästerna. En brilliant idé. Hoppas fler hotell tar efter. Tack till Kristanstad teaterförening och till ABK för lägenheten. Vi ses!
PS. Jag fick byta rum till ett större mot gården. Det fanns färsk fruktsallad till frukosten. Jag fick en T-shirt med Fröken Rasch av teaterföreningen + mörk choklad.Efter Malmö har jag svart kort på Elite. Vem klagade nyss? Inte var det jag. Det måste varit Raschan. DS
/Hälsningar Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Visby 20-23 november
Vi flyger till Gotland på måndagen efter Hallundadagarna. Jag är fortfarande lite mör, det var intensivt med 6 föreställningar på fyra dagar. En av mina åskådare, Bengt-Emil Johnson kom hem efter föreställningen och upptäckte att en annan journalist hade dödförklarat honom. Det kändes nog lite extra märkligt efter att just ha sett föreställningen.
Lenah och Stage har aldrig varit på Gotland förut. De sitter i flygplanet, storögda och förväntansfulla som barn på julafton. Nåja, jag kanske överdriver lite. Men nog känns det lite speciellt att komma hit. Riksteatern åker inte ofta hit och därför känns det extra roligt. Monica Sparby, ny chef på länsteatern bjuder oss på fisksoppa på Bakfickan och vi känner oss genast välkomnade. Det blir ju inte sämre av havsutsikten från hotellrummet. Dimma, havsluft och gamla vackra hus var jag ser, det är fint! På eftermiddagen hinner vi med en tur till Högklint och nordvästra kusten också. Det är så vackert!Det går ju inte att skriva om, det blir bara ett enda staplande av superlativ. Åk dit! Det finns en gammal historia på Riks om ett gäng turnerande skådespelare som åkte turné i en buss tillsammans som det var förr och komna till en ovanligt naturskön plats började alla prata högt och utropa ”Åh, vad vackert! Så oerhört tjusigt!etc. Tills att en av de äldste i ensemblen får nog och upphäver med mycket myndig stämma: "VAR OCH EN NJUTER FÖR SIG!” Det blev knäpptyst i turnébussen. Be mig bara inte komma ihåg vem det var, kanske någon annan vet?
Dagen därpå går jag på soppteater. Emil Jensen, ”spoken word”, poet, sångare, ståuppare gör en egen föreställning. Han får alla med sig, det är kul och berörande på samma gång.
Jag letar mig fram till lägenheten på Jungmansgatan i Gråbo i mörkret. De grannar som eventuellt tittar ut kl. 19 undrar nog vad vi håller på med när de ser en man öppna ett köksfönster på baksidan och en mycket välklädd kvinna i högklackat med långt böljande hår hoppa ut med en matkasse i högsta hugg för att omedelbart gå in i samma lägenhet från framsidan. De kanske tror att vi är ett gammalt strävsamt par som vill hotta upp samlivet lite och leker ”damen som gått fel och som gör om det igen.” Så gör vi numera ganska ofta, Stage och jag. Jag slipper vänta i trappuppgången och möta publiken. Den här första kvällen har jag dessutom en fotograf som smyger i buskarna för att kunna hitta en originell infallsvinkel på Fröken Raschs besök i förorten. Jag blir hemskt stolt när jag ser att Gotlandstidningen har mig på första sidan dagen därpå.
Vi spelar dubbla dagen efter och har fika i en samlingslokal alldeles bredvid efter varje gång. Eva Jacobsson är präst och deltar i alla samtalen vilket känns jätteskönt för mig. Hon finns ju kvar när jag åker. Jag tycker mig ana en större varsamhet här inför varandra, en ö är ju så begränsad. Du möter samma människor och relationerna kan ju därför bli mer betydelsefulla. Som min gamla skolkamrat säger som bor här nu;”jag kan inte vara otrevlig när jag möter någon för jag vet att nästa gång behöver jag honom eller henne.” Det skapar säkert en annat sätt att umgås, ingen blir utbytbar. Men det kanske finns en baksida också.
Sista föreställningen kommer till min glädje en gammal favorit (f.d. lärare från scenskolan) Leif Dahlberg, som numera är bosatt här. Han vet att självmordsfrekvensen här på Gotland har varit relativt hög och speciellt bland män. Att tiga och lida och att inte visa svaghet har ju ingått i mansrollen och kanske ännu starkare ute på landsbygden.
Dagarna i Visby går alldeles för fort. Här har vi ätit jättegott, njutit av landskap och varma människor och gjort tre förställningar med starkt koncentrerad publik. Jag längtar redan tillbaka!
/Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Norsborg 15-18 november
Så var man då hemma igen på Odens Väg! Det var här Fröken Rasch tog sina första trevande steg, lärde sig knyta rya och upptäckte hur oerhört viktigt det är att ha rena fötter innan man går till sängs. Vi ska göra sex föreställningar allt som allt, tre för teaterföreningen och Botkyrkabyggen och tre under Hallundadagarna.
Hemma går telefonen varm, Krister undrar om det är jag som har biljettkontoret. Jag ringer Marianne på teaterföreningen flera gånger om dan´ för att höra om ev. återbud. Man känner sig kort sagt ”het”! Min egen mamma ska komma första kvällen, hon har visserligen sett den förut men ska ta med sig en väninna. Hon ska åka färdtjänst och bara det är en källa till oro inför kvällen. Ska det bli som första gången hon skulle komma, när hon beställt för att åka till Odens Väg, Norsborg, jag väntade för att ta emot henne och när hon inte kommit en timme efter att hon lämnat hemmet i Enskede och jag börjar undersöka med färdtjänstväxeln var hon befinner sig får jag veta att de kört henne till Odens Väg i Nynäshamn. Hon fick komma och vänta på NynäsTaxis kontor. Jag frågade henne ,”men sa du inte att du skulle till Norsborg?” Taxichauffören hade inte hört det, han var upptagen med att konversera den andra passageraren i framsätet. Mamma är ju gammal också, 87 år, och det vet man ju att en gammal människa kan ju vara hur tokig som helst, lika bra att inte lyssna för mycket. Det blev givetvis för sent för henne att hinna.
Nästa gång beställde jag bilen, för säkerhets skull. Jag ger hennes siffror i växeln, säger att jag vill att hon ska köras till Odens Väg, Norsborg. ”Det finns inte” säger killen. Jo, säger jag, jag står här nu, den finns om du kollar upp Norsborg eller kanske Hallunda. Han undersöker igen, men utan framgång. ”Jag kopplar dig till de som har hand om kartorna”, säger han. En kvinna svarar och jag redogör för mitt ärende. Följande dialog utspelar sig, något förkortad.
”Varför ringer du hit”, snäser hon.
”Ursäkta mig, men jag blev kopplad hit för att de trodde att du skulle kunna lokalisera den här adressen”, säger jag och anstränger mig för att inte besvara snäsigheten.
”OK rå`, jag ska kolla, nej, den finns inte i datorn. Kan inte hjälpa dig med det.
”Adressen finns ju, du måste ju kunna se på en karta” försöker jag.
”Ååh, jag får väl titta då, jag ringer dig tillbaka om fem minuter.
Fem minuter senare.
Ja, det var från färdtjänsten. Jag har hittat adressen. Odens Väg i Norsborg.
”Så bra då, då kan jag väl få beställa en bil”
”Asså, du skulle ju sagt Odenmellanslag.
”Förlåt?”
”Ja, du skulle sagt Odenmellanslagväg. Man kan ju inte veta att du menar Odens Väg om du inte säger OdensmellanslagVäg.
”Mellanslag?” Jag sitter som ett frågetecken, undrar om jag bör säga ”frågetecken” kanske...
”Det heter faktiskt Odensmellanslagväg. Det är faktiskt så man skriver.”
Så nu vet ni det. Om ni ska beställa bil på färdtjänsten alltså. Tänk på skiljetecken, punkter, komman, mellanslag, ja, hela den grammatiska uppbyggnaden helt enkelt. Visst är det bra att datorerna kan tänka, synd bara om människorna slutar... Jag ber slutligen att få en bil som kan ta min mor dit och får svaret att då måste jag ringa till vanliga växeln. Kafka, släng dig i väggen!
Slutligen får jag beställa, mamma kommer iväg och körs till... Riksteatern, Hallundavägen. För chauffören hittar inte. (Jag undrar i mitt inte så stilla sinne om han letar efter mellanslagen på husskyltarna.) Nåväl, slutet gott, allting gott. En vänlig publikperson med bil kör henne till lägenheten och hon får äntligen se föreställningen.
Ja, det var en lång utläggning men det är ju bra att veta vad som väntar en den dagen man når hög ålder. Fast det lär det väl inte finnas någon färdtjänst då å andra sidan. Den här gången går det bra, hon har ju väninnan med sig och hon är 30 år yngre och det känns betryggande. Om mellanslagen ställer sig i vägen så finns hon som kan förklara. Det går bra och de anländer i tid. Föreställningen är tät och eftersamtalet livfullt. Jag blir alltid upprymd av de där mötena.
Dagen efter har vi knött in så många pallar och stolar vi har och de går åt. Hallundadagarn kommer och publiken väller in. Det är som den där historien om hur många norrmän man kan få in i en telefonkiosk... Vi sätter dem på längden och på tvären och föreställningarna går som en dans. Samtalen är underbara, människor berättar om sina singelliv och funderingar och jag bara suger imig. Jag är helt hög på Fröken Rasch och publik vid det här laget. Stage och Lena får hjälpas åt att plocka ner mig från yttre rymden snart. Vi har ju några turnéplatser kvar och jag får ju inte gå i spinn fullständigt. Det känns ändå som jag och Christer Fuglesang har något gemensamt. Hej hej, Hallunda, nu far vi mot Visby!
/Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Boden 8-9 november
När mörkret faller är det riktigt mörkt häruppe. Jag har fått en karta av Stage men lyckas ändå köra fel ordentligt innan jag når Sveavägen 9 som är Fröken Raschs hem i Boden. Bostadsförtaget BodenBo har köpt föreställningen och bjuder de boende på teater. Första kvällen är inte så många där men dagen efter är det fler. Eftersamtalen hålls direkt i rummet, det är för långt att gå till samlingslokalen. Jag lider lite med den äldre publiken, en del har lite ont av plexiglaspallarna. När vi ska spela kl 13 andra dan dyker en äldre herre upp ca 45 min före föreställningen. Han får naturligtvis komma in, ta av sig skorna och sitta ner. Att vänta ute är inget alternativ när temperaturen går neråt -15 grader. Han sitter så snällt där och väntar.Han låter oss veta att kvällens föreställning blir svår ”de ä hockey på TV i kväll”.
Föreställningen börjar. När Fröken Rasch trippar över golvet till fönstret med skorna på sjunger han lite försiktigt” ta av dig skorna”, ni vet, av Povel Ramel. När Fröken Rasch ser sig i spegeln och upptäcker hudfläcken säger han tröstande ”du ä fin, du”. Ibland skulle man verkligen vilja reagera, se på honom eller nicka, men det går ju inte riktigt. När sedan ryamattan sys så hör jag små diskreta ljud bakom ryggen och när jag går upp för att ta tevattnet ser jag hur han försiktigt är på väg ut genom dörrn, lika stilla och försiktigt som han kom och jag tänker ” vad tyckte han egentligen?”Hade han tråkigt, kände han sig utanför eller blev han ledsen? Det får jag aldrig veta. Men jag tycker egentligen att det är rätt skönt att kunna gå när man vill, inte känna sig tvungen att stanna. Han gick när det inte gav honom något längre. Tänk om teater publiken skulle göra så jämt, undrar hur teatern skulle se ut då? Kanske är både publik och skådespelare lite för artiga mot varann? I vanliga fall skulle jag nog känt mig lite stött av att någon gick från min föreställning, men det känns annorlunda med det här. Alla kan inte fascineras av Fröken Rasch och det är verkligen helt OK.
Vi packar ihop efter sista föreställningen. Det känns som om vi varit ute i veckor i sträck. Vi är dödströtta, orkar knappt hålla oss vakna över matbiten på Tallkotten.Tiden i Norrbotten har varit full av intryck;starka upplevelser, roliga möten och hisnande vackra lanskap. Vi landar på Arland och jag saknar snön och kylan.Fort tar vi oss inåt stan, vi har en hel låda med frysvaror från Tornedalica Special, hjortron, löjrom och renkött i olika varianter. Ikväll blir det renskav med mandelpotatismos och lingon. Mmmmm....
/Hälsningar Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kiruna 4-5 november
Kiruna är fullt av liv och rörelse, just den här helgen är det nämligen Rallarfesten. Den första veckan i november fylls Kiruna av musik och annat kul och folk kommer resande för att träffas, lyssna och festa. Hasse har lagt vår föreställning kl. 16.00, för att inte krocka med kvällens evenemang på Folkets Hus.
Föreställningen går bra och jag trycker ner hotande hostattacker med en otrolig viljekraft. En stackars försenad publik knackar förgäves på dörren efter fem minuter, men Fröken Rasch släpper ju aldrig in någon. (Förlåt, vem den nu var, men det hade varit omöjligt). Resten av publiken tror som vanligt att det ingår, förstår jag efteråt. Samtalet och fikat blir inte så långt, jag hälsar på lite mer släkt och bekanta men snart drar vi oss mot hotellet. Jag hälsar på Rallarfest-generalen Thomas som så passande har sin 50-års fest i Folkets Hus. Han bjuder in oss till festen, vi får mat och dryck och sedan får vi biljett till konserten på kvällen i Nåjdsalen. Det är en New York baserad sånggrupp, ”Naturally 7”, som gör helt otroliga saker med sina röster. De kan låta som ett helt band med bara sina röster. De härmar alla olika instrument och sjunger stämsång så att man ryser. Hoppas att ni får en chans att höra dem, de drar runt Sverige nu på turné med Rikskonserter. Jag pallar inte mer än en halvlek, sedan är det sängen och ytterligare febernedsättande som gäller.
Dagen efter ligger jag nerbäddad tills att det är dags för föreställning kl. 19. Det blir knökfullt. Vi hade 39 personer i Kangos men nu ryker rekordet för vi klämmer in 40, två stycken får sitta i hallen. Jag vet inte riktigt hur det går till men jag tror att min koncentration blir skärpt till de yttersta för att komma igenom överhuvudtaget och det gör föreställningen ännu mer laddad och förtätad. Lenah sa efteråt att det var kärlek från första ögonblicket, så fort Fröken Rasch kom in kände hon värmen från publiken. Vi pratar direkt efter, utan att ta fika först och publiken är kvar i känslan länge efteråt, tills att jag får en hostattack som bara är omöjlig att ta sig igenom och skrattande löser vi upp samtalet för att ta oss lite kaffe. Rivning och lastning börjar och snart är det dags att ta farväl av Hasse och bärhjälpen Uffe med en stort varmt tack för de här dagarna.
Tack för att det här blev av, Hasse och alla andra som hjälpt till och hoppas att vi kan hitta mer samarbete framöver! Nu far vi till Luleå för att spela i Boden 8 och 9 nov, på Sveavägen 9D.
Hej så länge!
/Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kangos 3 november
Så var det dags för Kangos! Det här är ju något alldeles speciellt för mig för den här lilla byn i Tornedalen med 330 invånare är min mammas hemby. Här föddes hon 1919 som en Ylivainio, äldst av 9 syskon. Även om hon flyttade neråt tidigt så har banden varit starka och besöken häruppe många genom åren. När jag var liten skickades ständigt paket fram och tillbaka, från oss urvuxna kläder och äppelmos och från Kangos renkött, älgkött och hjortron. När jag var liten hade min morbror och moster kor, grisar och jättelika potatisland. Vi hoppade på höskullen, mjölkade kor, smet in i missionstälten som besökte Uddens festplats för att uppleva frälsningen, tuggade kamomill och slogs med mygg på myrarna. I tonåren fick man lift med Junis-killarna till folkparken i Pajala och dansade hela sommarnatten som aldrig tog slut. Det blev en kontrast till villalivet i Enskede, Adolf Fredrik och ungdomsgården och satte sina spår i mig för när jag blev ungefär 40 år kände jag plötsligt att, oj, vad jag längtar upp till Kangos! Sedan dess har jag försökt åka upp en gång per år, men den här gången är det något helt annat. Jag ska spela teater i kusin Hasses hus, på morbror Ulriks tomt, i vardagsrummet och fikat ska vara i undervisningssalen bredvid! Det är egentligen hur konstigt som helst men samtidigt alldeles underbart. Hasse har ett företag som säljer värmepumpar för berg, sjö och jordvärme och använder huset för att utbilda montörer och säljare därinne. Han är naturlärare med en kärlek till förnyelsebar energi och med en osannolik drift till affärsverksamhet. Det är inte så ovanligt häruppe att man är entreprenör, här måste vara uppfinningsrik för att överleva.
Lenah är nyfiken efter mina utläggningar om byn så vi åker direkt från flyget hit. Vi kommer lagom till middagen, moster Helmi har lagat renskavsgryta med mandelpotatismos och det är jättegott. Sedan förbereder vi i huset, tömmer det sista ur vardagsrummet, spanar förgäves efter norrsken och går och lägger oss.
Jag vaknar mitt i natten, tittar ut mot skogskanten på andra sidan älven och ser hur det glittrar av ljus, alldeles orange mellan trädtopparna. Jag är lite omtöcknad och tänker att, värst vad mycket de har byggt där bortåt, det ser precis ut som när jag ser ut från sovrummet i Tanto, alla hus i Östberga och bortåt förorterna glittrar av ljus på natten. Någon timme senare vaknar jag ordentligt och förstår att det var gryningsljuset jag sett mellan träden i en smal glipa i molntäcket. Nu är det en rosafärgad morgon utan moln och vi tar en promenad. Vid tvåtiden kommer lastbilen. Ola, Stage, Hasse och bärhjälpen Mats börjar jobba och Fröken Raschs vardagsrum tar form. Vi får veta att över trettio har bokat och jag blir lite orolig att vi inte ska få plats med alla. Men klockan 18 har Lenah tryckt in 39 personer, själv sitter hon i trappan och sköter ljuset och Fröken Rasch kan trippa in. Visserligen får hon böja sig över publiken för att nå fönstret men hon märker ju inget som vanligt. Jag är nog lite nervös ändå, vill så gärna att folk ska tycka om det så jag glömmer bort att borsta tänderna på Fröken Rasch, vilket publiken noterar och undrar över efteråt. Alla stannar på fika, frågar om hur och varför och vi pratar mycket och länge om ensamhet, tvångstankar, skådespeleri, Kangos, Stockholm, liv och död. Så många släktingar och vänner är där och jag är mycket, mycket lycklig!
Efter rivning och lastning äter vi laxlåda och dricker öl. Sen blir det en bastu också. Kanske inte det bästa valet, jag har haft lite ont i halsen i några dagar och dagen efter bryter det ut ordentligt och jag vaknar genomförkyld. Tur att man inte ska prata, sjunga eller kyssa en motspelare. Jag kan nog spela det här även om jag är i feberdimmor, det kanske tom. är en fördel…
Efter att ha laddat upp med torkat och rökt renkött samt några kilo löjrom hos Karl-Åke Nykäinen, kör vi mot Giron (Kiruna på samiska) och Hasses vardagsrum på Timmermansgatan!
/Hälsningar Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Malå 26-27 oktober
Vi kör uppåt landet längs med kusten. Vi ska till Skellefteå först och sedan till Malå för att spela där 26 och 27 oktober. Det är första gången jag åker över Höga Kusten-bron och det är storslaget. När vi närmar oss Skellefteå möts vi av vintern, staden är inbäddad i ett tjockt täcke av vacker vit snö. Här finns det lite tid till annat; att träffa vänner i Bureå, besöka Lenahs familj i Boviken och shoppa ny BH och nya trosor till Fröken Rasch. Hon sliter ju så på kläderna. Jag ser en fin barnpjäs på Västerbottensteatern; ”Systrar”, och får sitta där mitt bland ungarna som är helt uppslukade av handlingen.
Vägen till Malå är som ett vykort. Gnistrande snö, sol, hög luft och mörkt vatten, isen har inte hunnit lägga sig. Vi säger namnen högt på skyltarna som far förbi, mycket träsk blir det… I Malå spelar vi i Vuxenskolans lokal, det är en gul villa precis bredvid hotellet. Fröken Rasch ska bo på ”vindan” (övervåningen) . Hennes möbler bärs upp, trinetten är i tyngsta laget men det går till slut. Jag är så imponerad av att man i teaterföreningen i Malå vågat ta hit den här konstiga pjäsen utan ord, jag tycker det är modigt faktiskt. Före föreställningen får vi besök av en journalist från SR Västerbotten. Han ska göra ett inslag i P4 lokalt i direktsändning. Vi pratar lite om hur vi ska lägga upp det. Det är ju lite svårt att göra radio på den här pjäsen; tänk er att ni knäpper på radion och hör hur någon går på ett golv, någon putsar en fönsterruta, någon hänger av sig en kappa, en kyl öppnas, saker plockas in, en kyl stängs, en kran öppnas, vatten rinner - hur länge skulle ni lyssna? Journalisten och jag beslutar oss för att prata om Fröken Rasch och läsa första raderna ur Kroetz manus istället. ”Vid 18.30-tiden en onsdagseftermiddag kommer fröken Rasch hem efter arbetsdagen...” Jag börjar få rutin på press, radio och TV vid det här laget. Jag har blivit riktigt mediatränad, kan kanske gå in i politiken sen…
Det börjar närma sig föreställning. Kaffet kokas därnere och jag sminkar. Jag har en mjuk röd kuddradio som scenografen, Zofi, gav mig i premiärpresent. Den har jag på när jag sminkar, oftast på P1. Det är en lagom blandning av vederhäftiga radioröster som ger trygghet, parat med nyheter som får adrenalinet att rinna till på mig och jag får en känsla av att jag ingår i ett större sammanhang. Världen finns där ute och jag är här just nu. Det är en bra uppladdning. Ibland kan jag slå över till P2, P3 eller P4 för att få en dos musik. Passar på att sjunga med nu och gärna högt för snart ska jag vara tyst i en timme. Stage har fullt upp med att tina vattnet i trinetten med en hårtork men Lenah flyr till undervåningen, hon är ju musikalisk.
Att vara Fröken Rasch i Malå eller Delsbo eller Kangos är ju något helt annat än att vara fröken Rasch i Bispgården eller i Norsborg. Hennes ensamhet får andra förtecken. Det är ju inte storstadens anonyma tillvaro som bäddar för ensamheten och jag börjar skapa en lite annorlunda historia om henne. Varför är hon ensam här, i Malå, där alla känner varandra? Hur ensam kan man bli på en liten ort? (Som en man säger på eftersnacket; ”jag kom hit för att vara ensam men jag fick vänner direkt.”) Min fantasi går igång och den hjälper mig att hålla liv i och skapa nya tankar i föreställningen. Hur mycket av de där tankarna som syns vet jag inte men jag har roligare när jag spelar. Och jag tror att det går fram. Jag har bestämt mig för att jag på ett sätt är genomskinlig, dvs. att det jag tänker och känner alltid syns. Det blir lättare att vara skådespelare då.
Efter en supé med gänget kryper jag upp i överslafen på våningssängen i min lilla stuga, det är lite som att vara på skidsemester fast utan träningsvärk.
Dagen efter är allt vitt. Snön yr, det blåser ordentligt och en tredje klassens varning har gått ut i Västerbotten. Det här ovädret har det varnats för i flera dagar nu och nu är det över oss. Själv får jag lust att springa ut som Filifjonkan och skrika ” Hurra, stormen är här!” I Malå tar man det lugnt. Jag går in på kiosken för att handla tidning, och mannen där säger -va` de` int` värre än så, he` va` väl inget. Allt är relativt. Tyvärr medför det att de flesta i publiken stannar hemma. Jag förstår dem, det kan vara farligt att ge sig ut, man ska inte överdriva värdet av en teaterupplevelse. Livet är ändå viktigare. Förutom för Vissa Människor. Vissa Människor som med fara för sitt eget liv tar sig till vuxenskolans lokaler i kväll. Vissa Människor, i Malå, som trotsar stormen för att se teater. Eller som han, den unge vettvillingen som åker hela vägen från Umeå med buss i ovädret för att se föreställningen. Han går på danslinjen på Midgårdsgymnasiet. Vissa Människor är fast, helt enkelt. DE ÄR KULTURBEROENDE!
Jag skojar men egentligen är jag djupt tacksam. Vad skulle vi göra utan er- vår tappra publik?
Tack alla i Malå, nu blir det lite vila innan Norrbotten, nästa gång bor Fröken Rasch på Norra Kangosväg 5 i Kangos, Pajala kommun!
/Cecila
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Delsbo 22-23 oktober
På väg från Linköping till Delsbo stannar jag hos en kompis, Catherine, som håller på att starta upp ett musikställe och festvåning i en gammalt tingshus i Bollnäs, Renshammar Hon har fem barn i åldrarna 4-18 år och det är lite skönt att bryta av från hotell-livet och komma till ett hem. Hade jag kommit en dag tidigare så hade jag fått höra en folkmusikgrupp, Electric Folk Orchestra, men jag får i alla fall hjälpa till att diska glasen.
Efter en kväll med familjemys i TV-soffan, en natt i stora huset, och en dag med cykeltur och promenad är det dags att ta sig till Delsbo och arbeta. Vi kommer iväg lite sent, tar vägen över Järvsö och sneddar mot Delsbo på ” kalvstigen” som vägen kallas. Mörkret sänker sig, dimman tätnar och vägen vindlar sig fram mellan berg och dal. Det kanske inte var så klokt det här, jag blir lite nervös, jag måtte väl hinna till föreställningen….Tack och lov kör hon som ett riktigt fruntimmer, jag anländer halv 6, sminket kommer på rekordsnabbt och snart gör Fröken Rasch entré i ett fullsatt vardagsrum på Björkgatan 22. Den ligger i ett område med tvåvåningshus och det är svårt att förstå att just det området har ett lite blandat rykte på orten, så fint och välskött som det är. Men allt är ju relativt, bor man med Hälsingegårdar(som snart är världsarv) omkring sig så blir kanske det som är byggt efter 1970 rena slummen. Det är svårt att förstå för en utomstående, jag tycker i alla fall att det var fint, jag! På fikat efteråt är det fullt i samlingslokalen. Kanske inte bara på grund av mig, får jag tillstå, teaterföreningen har alltid utlottning på biljettnumren och den som vinner får en biljett till valfri kommande föreställning. Lysande idé, alla stannar och vi har ett långt och roligt samtal. En man i publiken bekänner att han i början känt sig osäker och undrat ”vad får/ska man titta på, ska man följa fröken Rasch med blicken eller?” För att inte göra fel har han kollat in Peter Jonasson från teaterföreningen för ”han vet nog”. Vi skrattar lite, många känner igen sig och Peter i sin tur bekänner att han tänkt samma sak och kommit fram till att ” jag ser bara stint framåt, det blir nog inte fel” innan självmedvetenheten släppte, han glömde sig själv och deltog i fröken Rasch fullt ut. Vi pratar om hur vi ofta väljer att anpassa oss efter en norm eller efter auktoriteter istället för att riskera att sticka ut men vara oss själva.
Vi åker tillbaka till Bollnäs; Catherine, Nicolina (13-åringen) och jag, men den här gången tar vi vägen över Ljusdal. Att åka genom en norrländsk småstad om natten, det är magiskt! I alla fall om den har fått behålla sin karaktär och inte jämnats med marken på det sena 60-talet. Om neonskyltarna bevarats, så att man kan läsa ” KONDITORI” ”LIVSMEDEL” ”MANUFAKTUR” ”JÄRNHANDEL” och andra kraftuttryck i lysande orange, grönt eller rött och som får en att kastas 40 år tillbaka i tiden så att barndomsminnena står som spön i backen…
Tusen tack till er i teaterföreningen, till Christer på bostadsföretaget som jag fick höra nappade på att ta oss till Delsbo när det inte gick i Hudik, till alla kaffekokare och fikabrödsbagare. I morgon blir det en lång resa, närmare 50 mil. Jag längtar efter att se Höga Kusten-bron!
/Cecilia
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Linköping 20-21 oktober
Ibland undrar man om det är någon däruppe som puttar en lite hit och dit och om det finns någon mening med de där små puttarna eller om det bara är slumpen. Jag hade just kommit till Linköping, gått upp på hotellet och installerat mig. Sedan satt jag där och funderade: skulle jag gå ut på stan och ta en fika eller bara ligga still och titta på TV tills att det blev dags för föreställning. Jag velade ett tag men till slut satte jag på mig kappan och gick ner. Jag kommer ut på gatan och börjar gå i riktning mot Stora Torget. Jag har inte gått mer än 10 steg när jag ser en person framöver som kommer emot mig och hon är så otroligt välbekant, hon ser på pricken ut som min kusin Anne-Charlotte som jag inte sett sedan jag var här med ”Minnen av Vatten” 2005, dålig som jag är på att hålla kontakt. Jag har tänkt på henne och moster Hjördis på tåget hit och haft lite dåligt samvete för att jag inte hört av mig inför besöket. Därför tänker jag först att jag bara inbillar mig att hon står där framför mig. Då säger hon ”Cecilia” lika häpet som jag ögonblicket efter utbrister ”Anne-Charlotte” och vi faller i varandras armar. Glatt chockade bestämmer vi att träffas dagen efter och att hon och moster ska komma till föreställningen senare på kvällen. Det hela var väl lite märkligt ändå, man kan ju undra över hur stor den statistiska sannolikheten att vi skulle mötas egentligen var. Hade jag gått med en gång och inte velat så där på rummet så hade vi missat varandra och antagligen inte träffats på ytterligare några år och det hade ju varit slöseri på” kusineri”.
Vid halvfem hämtar Stage mig och vi åker ut till Berga och Luftvärnsgatan. Här ska fröken Rasch bo på första våningen i en trivsam 3:a med balkong, bara två dagar visserligen, men ändå. Den är disponerad så att jag antingen får smyga ut ur min ”loge” med Stage som mänsklig sköld när publiken redan har satt sig eller vänta ute i trapphallen medan folk går in och sätter sig, som vi gjorde i Göteborg. Jag väljer det sistnämnda, går upp en trappa och väntar på klartecken. Stångåstaden, som bostadsbolaget heter, har gjort ett stort arbete för att också förmedla biljetter till de boende och medan jag står där öppnas dörren till en lägenhet och en mamma och hennes tonårsdotter kommer ut. De ser lite förvånat på mig, vi hejar och de går vidare, alltså vidare in i min, fröken Raschs` lägenhet, för att se mig komma hem från jobbet, och jag hoppas att de kan tänka bort att vi nyss sågs. Efter föreställningen fikar vi som vanligt i en kvarterslokal och pratar om liv och död och fröken Rasch.
Dagen efter tar jag mig ut på landet och hälsar på kusinen. Hon och moster ska komma på 18 föreställningen. När klockan är fem i sex ringer jag till henne, de är lite vilsna och Stage tar över telefonen för att lotsa henne rätt. Det är mörkt ute, alla hus ser likadana ut, nummerskyltarna är svåra att se och parkeringsplatsen svår att hitta… Stage rycker ut igen och ger sig iväg för att leta. Tiden går, vi väntar… och väntar. Till sist ser vi dem komma springande. Anne-Charlotte har tagit nya hybridbilen men den har en väldig massa knappar och hon har i stressen råkat komma åt en knapp så att hon låst in sig själv, stackarn´. Ja, nog är vi släkt alltid…
Lenah och Stage undrar lite syrligt om jag har fler släktingar som ska komma eller om vi kan börja nu. ( De tänker kanske på den gången vi spelade i Norsborg på Odens Väg och mamma skulle komma, men färdtjänsten hade kört henne till Nynäshamn. Den historien tar jag en annan gång, den är värd att nedtecknas. Kan jag medverka till en folklig resning mot hur färdtjänsten sköts så gör jag gärna det. Eller tänkte de kanske på den gången mitt syskonbarn var försenat och vi fick åka och hämta honom från tunnelbanan i bil. Eller andra gången färdtjänsten inte hittade och mamma och svägerskan lämnades av vid Riksteatern och fick levereras till Norsborg av andra damer i publiken som förbarmade sig. Vi får se hur det går i Kangos för där är jag släkt med hela byn…)
Vi spelar två föreställningar, efter första reser sig publiken upp och applåderar, då är det svårt att inte börja gråta, så glad och varm inombords blir jag. Samtalet blir lite förkortat men intensivt ändå. Nästa föreställning är också full. En liten prinsessa på kanske 8 år sitter tätt intill sin pappa och följer mig med blicken. Hon är alldeles stilla och bedårande och jag hoppas verkligen att hon inte kommer att bli orolig eller rädd av pjäsen, hon håller sin pappa i handen. Hon verkar så trygg med honom och han har underbart snälla ögon så jag tror att han kommer att prata med henne om det, det kan nog bli några samtal därhemma efteråt.
Ögon ja, så många ögon jag ser in i under den här turnén och så olika alla är. Det är lika spännande varje gång att inte veta vad nästa blick ska innehålla. Nej nu räcker det! Delsbo nästa, Björkgatan 49 närmare bestämt. Tack Karil, Stångåstaden, och alla andra entusiaster i Linköping, det var toppen!
/Cecilia Nilsson
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Göteborg 15-16 oktober
Storstaden lockades oss upp tidigt och vi kom till Göteborg vid 11-tiden, bara för att upplysas om att incheckning inte kunde ske förrän kl. 15. Annat var det förr, vill jag lova, på den tiden man tågluffade på kontinenten, då fick man rum kl.12 i Europas storstäder. Det var bara att ställa bagaget på hotellet och gå ut och göra Göteborg. Jag avverkade Picasso-utställningen först, sedan lunchteater på Göteborgs Stadsteater för att följa upp med ”Farväl Falkenberg” och springa till 9-föreställningen av Almodovars ”Att återvända”. Puh! Det gäller att ligga i om man vill ha kulturella upplevelser.
Pusterviks teaterförening är inte sämre dom. De hade ordnat så att publiken bussas från Pustervik ut till Vårvädersgatan i Biskopsgården och sedan tillbaka igen.
Söndagens första föreställning var fullsatt. Fröken Raschs förehavanden väcker stor munterhet i publiken, de skrattar gott åt hennes olika rutiner och ritualer. Jag får verkligen anstränga mig för att dra mig in i mitt ”skal” och inte lockas att skratta med. Mot slutet av pjäsen tar ändå allvaret tag i oss. Efteråt hålls eftersnacket i mitt rum en stund innan bussen ska gå tillbaka. En SFI-lärare har tagit hit sin grupp av nyligen hitkomna från olika länder, Libanon, Kroatien, Slovakien mm. Vi pratar ömsom engelska och svenska och frågorna är många: ”lever svenskar så här- varför är hon så ensam?” Trots att vi kommer från skilda kulturer och förhållanden blir det ändå tydligt i samtalet att varifrån man än kommer kan man känna igen den, ensamheten. Den är universell och tidlös.
Nästa föreställning är helt annorlunda. Publiken är andlös och tyst, inga spontana skratt men en stark koncentration. Folk frågar ibland efteråt hur jag vill att publiken ska vara, får de skratta eller ska de vara tysta? Jag kan bara säga att det finns ingen mall, de ska vara just precis som de är och som de känner för. Det är lika spännande att uppleva tystnaden tillsammans, det är en annan upplevelse bara. Samtalet hålls direkt efter i mitt rum eftersom bussen ska gå tillbaka och hämta nästa gäng. Det är uppfriskande att möta folks tankar och friska ögon varje kväll. Det hjälper att mota slentrianen som annars kan smyga sig in när man har spelat ett tag. Här får jag direkt” feed-back” på det jag gör och kan undersöka hur det jag gör uppfattas av publiken.
Dagen efter har jag en filmdag ute i Backa. GötaFilm och SVT gör en serie ”Upp till Kamp” av Peter Birro, i regi av Mikael Marcimain. Jag har en pytteroll, två dagar bara, men passande nog har de lyckats lägga in en av dem när jag ändå är här i Göteborg. Det är intensivt och kreativt och full av energi åker jag till måndagens föreställning. Den är full, en stor grupp estet-elever från Lerum är där, blandat med många äldre grå pantrar som sett en hel del teater i sina dar. Samtalet kommer igång och vi fortsätter på bussen tillbaka till Pustervik, där jag står som en annan reseledare med mikrofonen i hand och pratar på. Det finns hur mycket som helst att tala om, men nu måste vi gå var och en till sitt. Jag tar adjö av Jon från Pustervik (tack för presenten, förresten) och på vägen hem till hotellet kommer en skön trötthet ikapp mig. Tack Bostadsbolaget och Pusterviks Teaterförening, mot Linköping, Luftvärnsgatan 22 den 19 och 20, ska bara hem till tvättstugan och grytorna på Tantogatan emellan!
/Cecilia Nilsson
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Varberg 13 oktober
Varberg visade sig från sin allra vackraste sida, det badade i ljus och värme. Torsdagen den 12 oktober flyttade vi in på Skånegatan 322, i Håsten, ett fint och välskött område med enplans och tvåplans-hus. Mitt hus är blått och inte helt lätt att hitta till en början, vilket ska visa sig ha en viss påverkan på föreställningen.
Första föreställningen var så gott som full och samtalet efteråt livligt. Helén är en engagerad person som startat ”singelfestival” på nätet för singlar, en möjlighet för ensamboende att träffas och lära känna varandra. Hon är med och håller i samtalet och berättar att 2.3 milj. människor i Sverige idag lever i singelhushåll och att hon känner igen mycket av fröken Rasch i sin omgivning. En annan kvinna säger ”man måste inte vara singel för att känna igen sig, jag har en relation men blir ändå drabbad och medveten om ensamheten som vi alla har”.
Samtalet kommer in på de dagliga rutinerna och hur de kan få överdriven betydelse för oss som ett sätt att mota ångesten, hur vi strävar efter kontroll i livet, samt hur svårt vi ofta har att bryta igenom de osynliga gränserna som finns och ta kontakt, bara lite enkel mänsklig kontakt.
Jag tar en lång promenad dagen efter längs med havet bort mot det gamla sanatoriet. Det är en underbar dag och jag ångrar att jag inte kollade upp kallbadhusets öppettider innan jag åkte ner, jag missade det precis. På kvällen spelar jag dubbla föreställningar, 18.00 och 20.30 med samtal och fika efter varje som hyresföreningen ordnat. Det hände något lite extra på 18-föreställningen….
Publiken har satt sig, jag kommer in som vanligt och börjar dona, ca 10 min går, jag ska just sätta mig och se på TV och inhalera lite Nicorette-ampull när ytterdörren öppnas och två vilsegångna personer kommer in med andan i halsen och många ursäkter. Den här situationen har vi ju skojat om många gånger under repetitionstiden - och nu händer det på riktigt! Jag scannar blixtsnabbt igenom alternativen i hjärnan:
1) Inte låtsas om det utan bara spela på medan de trasslar sig in och hittar en plats
2) Bryta föreställningen
3) Börja om från början, som om det egentligen inte gör så mycket att det råkade hända och hoppas att publiken är med på det
Jag tänker också så här:
Det här skulle ju aldrig ha hänt på en scen. Där händer egentligen inte så mycket annat än att någon i värsta fall glömmer en replik eller missar sin entré, men publiken kommer ju sällan rakt in på scen och ber om ursäkt för att de inte hittade. Jag har ju valt att utsätta mig. Så känn på, tänker jag för mig själv, och väljer det sistnämnda. Jag säger ”nej vet ni, jag bryter här, vi tar om det från början” och plockar med mig mina kläder och saker och går ut. Publiken inser direkt sin delaktighet, hjälper de nya tillrätta, påminner Lenah om ”bubbnings”detaljer som t.ex. en fläck på fönstret som jag ska torka bort. Jag går ut, Stage fixar matkassen och jag gör en repris av Fröken Raschs hemkomst. Det hela känns fullständigt absurt i kanske 10 min. men snart har jag glömt det och, tror jag, publiken också och föreställningen tar tag i oss igen. Efteråt slår det mig att lika skör som illusionen är, lika snabbt och starkt återuppstår den i rummet. Vi låter vår fantasi ta tag i oss fast att vi vet att det är bluff. Vi är ju inte riktigt kloka, gudskelov!
Sista föreställningen är inte så välbesökt men en liten kille i grannskapet cirklar runt och frågar till slut om det är teater och om han kan se den. Lennart i teaterföreningen går över och pratar med hans mamma och sedan sitter de där, båda två. Han är nog inte mer än högst 13-14 men följer fröken Raschs liv med full uppmärksamhet. Jag får veta det efteråt och blir jätteglad, jag undrar så vad han tänkte!
Tack till alla er i Varberg som tog emot Fröken Rasch och mig, nu far vi till ”Götlaborg”(som Stage brukar säga).Vi kanske ses på Vårvädersgatan!
/Cecilia Nilsson
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Gnosjö 4 oktober
Så har vi då spelat i Gnosjö! Vi drog in med vårt lass i bostadsområdet Furuhall. Nyfikna blickar och cyklande barn. Ann-Marie från teaterföreningen i Gnosjö berättar att många båtflyktingar från Vietnam bosatt sig häruppe, i Gnosjös eget ”Chinatown”. Första föreställningen är inte fullsatt men stämningen förtätad ändå. Samtalet efteråt är vänligt, varsamt och lite trevande. Efter en stund gör de sig påminda, de som inte längre är med och ändå med oss hela tiden; en avliden make eller son, och med en gång har vi kommit varandra lite närmare.
Vi drar oss mot hotellet vid 9-tiden, glada och lite trötta. Dagen efter kommer SvTs Smålandsnytt och filmar före föreställningen. Det kommer visserligen att sändas när vi redan dragit vidare, men det är kul att vi uppmärksammas. Teater har ju inte alltid så lätt att hävda sig eller marknadsföra sig men det här konceptet med ”lägenhetsteater” väcker intresse överallt.
Halvsex-föreställningen följs med intresse inte bara av publiken utan också av barnen i området. De har lyckats hitta en glipa i persiennerna och turas om att kika in, busa lite utanför och banka på fönstret. Allt får ingå i föreställningen, fröken Rasch reagerar på störningen som att hon plågas av omvärlden och publiken tror nästan att det ingår hör vi på eftersamtalet.
Barnen är uppspelta efteråt och undrar hur länge vi ska stanna och varför får inte de se? Inte helt lätt att svara på, men vi har märkt samma hunger efter teater hos barnen i Norsborg och Gävle när vi spelade där. Jag önskar att jag hade med mig en liten barnpjäs i bakfickan som jag kunde spela för dem. Kanske något för en lokal fri grupp eller amatörteaterförening att gå vidare med nu när många kommuner och skolor skär ner på möjligheten för barn att se teater, barnteater i bostadsområden med enkla medel? Det verkar finnas intresse och en önskan hos många bostadsföretag att lyfta och förbättra boendet för sina hyresgäster….
Sista föreställningen är fullsatt. En grupp av 15-åringar (som tagits dit av en engagerad fritidsledare som bor i området) sitter storögda och ibland lite generat småfnissande och följer fröken Raschs liv. Det blir en speciell energi i rummet av dem och på samtalet efteråt får jag veta att de träffas en gång i veckan för att samtala om livsfrågor. De har nyligen pratat om ensamhet. Idag hade deras ledare sagt ”nu ska vi hem till en ensam kvinna” och dragit hit dem, det var det enda de visste om föreställningen. De verkar rätt nöjda, hoppas att de har mycket att prata om nästa gång med varann.
Nu är kaffet urdrucket, den hembakta äppelkakan slut och publiken har gått hem till sina hem- ensamma eller ej- så har vi ändå varit tillsammans en stund. Lenah och Stage kommer och hämtar mig, rivningen och lastningen är klar och vi åker mot Jönköping med ett snabbt stopp på den lokala hamburgerbaren. I morgon är det Stockholm och en veckas ledighet som gäller innan vi drar vidare. Tack Gnosjö, snart kommer vi till ett bostadsområde nära dig, i Varberg, närmare bestämt Skånegatan 322 den 12 och 13 oktober. Vi kanske ses då!
Cecilia/ Fröken Rasch i ”Önskekonsert”