» Någonting har hänt
» En grå man


Någonting har hänt

Av Majgull Axelsson

Snart har jag sett varenda buske i Sverige.

Ständigt är jag på resa, på väg från norr till söder, från öst till väst. För det mesta har jag ett mål: jag ska hålla en bibliotekskväll eller göra något annat framträdande. Men inte alltid. Det händer att jag sticker i väg av helt andra skäl. Till Vadstena eller Jönköping. Till Hallsberg eller Hudiksvall. Till platser där ingen väntar på mig och där jag inte känner en människa.

Jag gör inget särskilt när jag kommer fram. Går ett varv runt torget. Äter lunch. Kollar om bokhandeln har mina böcker. Provar kläder i affärerna. Tar en fika. Och hela tiden tjuvlyssnar jag. Lyssnar på människors samtal, granskar dem och försöker förstå.
För någonting är annorlunda. Någonting har hänt.

Sverige är fullt av berättelser. Berättelser som bara låter sig anas i en gest eller i ett tonfall.

”Sluta”, väser en mamma i en halvtom centrumgalleria i Hudiksvall och griper hårt om sexåringens arm, drar honom bort från leksaksaffärens skyltfönster. ”Sluta!”

Hon är klädd i jeans och tröja, nergångna gymnastikskor och en billig jacka. Hon har säkert inte ens fyllt trettio, men har redan skuggor i ansiktet. Det syns att hon slutade titta i skyltfönster för länge sedan. Ändå säger hon det inte, hon böjer sig inte över pojken och förklarar: vi har inte råd. Hon griper honom bara om armen och drar honom med sig medan hon upprepar sin väsning.

”Sluta! Bara sluta.”

Under många år var ordet fattigdom starkt tabubelagt i Sverige.

Det var med den svenska fattigdomen som med floderna och bergen. Vi hade ett annat ord för det som fanns i vårt eget land. Svenska floder var älvar. Bergen var fjäll. Och fattiga människor var låginkomsttagare. Eller tillhörde de svaga grupperna. Eller socialgrupp 4. Eller vad man nu kunde hitta på.

Så är det inte längre. I dag medger vi att fattigdomen existerar också i Sverige. Det har dock
inte förändrat de grundläggande attityderna. Fortfarande beskrivs de fattiga som fattigdomens orsak. De har det som de har det därför att de är lata, slarviga, okunniga eller dumma. Eller som Gunnar Sträng uttryckte det när han i slutet av 60-talet kommenterade några av låginkomstutredningens siffror:
”Man kan ju undra hur man har det ställt å huvudets vägnar när man tjänar så lite…”

Den repliken rymmer en undertext som är flera kilometer lång.
Och den undertexten handlar om förakt.

Det är naturligtvis mycket frestande för överhetspersoner av alla de slag – politiker, näringslivsfolk, filantroper och gamla tiders präster – att moralisera över de fattiga snaraste än att diskutera fattigdomen som ett samhällsproblem. Rättvisa är förutsättningen för maktens legitimitet, alltså måste makten hävda att det rådande systemet är rättvist och att de fattiga bara har sig själva att skylla.

Men maktens moraliserande syftar inte enbart till att legitimera det rådande systemet. Det har ytterligare en funktion: att skapa skam och tystnad. Bådadera är utomordentliga redskap för den som vill värna om sina privilegier. Skam tystar. Folk som skäms vill helst göra sig osynliga.

Nu har jag varit i Motala och det är dags att åka hem. Jag sneddar över torget medan jag gräver i min handväska efter bilnycklarna och jag krockar nästan med en ung kvinna. För ett ögonblick tror jag att det är den unga mamman från Hudiksvall: samma jeans och tröja och samma nergångna gymnastikskor. Men det är naturligtvis inte hon. Den här tjejen har en helt annan färg på håret och barnet vid hennes sida är en liten flicka. Vi mumlar en ursäkt i munnen på varandra innan vi skyndar vidare åt var sitt håll. Först när jag kommer fram till bilen slår det mig att hon inte såg på mig, hon liksom tittade bredvid mig. Jag vänder mig om och iakttar henne där hon skyndar vidare. Det finns bara ett ord som beskriver hennes hållning. Skygg.

Sverige är fortfarande ett prydligt litet land, även om de hemlösa har blivit mer synliga och tiggeriet ökat. I ett sådant samhälle är det majoriteten som syns. De som har. De som inte har försöker göra sig så osynliga som möjligt.

Några års resor genom Sverige har lärt mig att det blir allt svårare.




En grå man

Av Majgull Axelsson

Det är svårt att få syn på honom.

Mordet skymmer sikten. De första timmarnas misstro och den uppjagade stämningen efteråt. Vem skulle man misstänka? Kurderna? Den sydafrikanska regimen? En konstig 33-åring? Eller rentav polisen själv? Hur skulle man annars kunna förklara det stora sjabblet timmarna efter mordet? För att nu inte tala om de många vittnesmålen om mystiska polisbilar och lika mystiska polismän som tassade runt på bakgatorna och viskade i sina walkie-talkies.

Sedan kom chocken och sorgen. Först den omedelbara och gemensamma, den som skapade ett berg av rosor på Sveavägen och fick hela Sverige att stanna till, och därefter den enskilda och personliga. Under några veckor våren 1986 var vi många som drabbades av det där fenomenet som ibland dyker upp när någon oväntat dött: plötsligt tycker man sig se den döde överallt. Själv tyckte jag mig skymta Olof Palme när han steg av tunnelbanan, när han trängdes i en busskö, när han hastade mot rött vid ett övergångsställe. Men det var naturligtvis inte han. Vid det laget låg han redan på Adolf Fredriks kyrkogård, stenen med hans slängiga signatur hade rests och ljusen i de små ljushållarna brann natt och dag.

Så här drygt tjugo år efteråt blir en del av oss rentav lite generade när vi minns hur i grunden skakade vi blev den gången. Man vill ju inte framstå som alltför känslosam. Alltså ler vi snett när vi minns en rubrik i någon av de stora tidningarna dagarna efter mordet: Taket har blåst av Sörgården? Hade vi bott i Sörgården? Minsann. Det hade faktiskt inte haft en aning om.

Fast å andra sidan måste vi ju medge att Sverige år 1986 var ett helt annat land än det vi nu lever i. De sociala klyftorna var mindre djupa, fackföreningarna starkare och neutraliteten en så bergfast självklarhet att ledande socialdemokrater betraktade blotta tanken på svenskt medlemskap i det som vid den tiden hette EEC som ren hädelse. Dessutom var det var med kriser och katastrofer som med reklam i TV, det var något som bara drabbade andra länder. Aldrig Sverige. Ännu var det långt till Estonia, till lasermannen, till brinnande flyktingförläggningar och social nedrustning och ännu längre till en tid då en tsunami på andra sidan planeten kunde förvandlas till en inhemsk katastrof. Verkligheten utanför våra gränser var också en annan. I hela Östeuropa regerade ännu kommunisterna, i Sydafrika satt Nelson Mandela fortfarande fängslad och i den svenska debatten var Världen större än Europa.

Ändå var kanske den viktigaste skillnaden mellan det Sverige vi levde i före mordet och det vi kom att leva i efteråt, den vaga känslan av att något viktigt hade gått förlorat. Det handlade inte bara om att en man som i årtionden stått i centrum för det politiska livet plötsligt var borta, det var något mer. Den grundläggande tillit som ända sedan demokratins genombrott präglat det svenska samhällsbygget (och som ibland föraktfullt kallades naivitet) fanns inte mer. Det politiska språket började vittra sönder, ord och begrepp som tidigare varit självklara fick nya, dubiösa betydelser. Tvivlet blev den nya tidens första dygd och övertygelsen en pinsamhet. Kanske var det ofrånkomligt. Mordet hade väckt så mycket känslor att tankarna inte fick plats, nu blev det nödvändigt att lägga band på känslorna och återuppta tankeverksamheten.

Det märkliga var att det samtidigt blev så tyst om Olof Palme. För så var det. Efter de första månadernas hastigt producerade panegyrik spred sig en rent dånande tystnad. Politikern Olof Palme bleknade bort och bara mordoffret återstod. Den tystnaden har dessutom hållit i sig: under de två årtionden som gått sedan dess har Sverige inte sett någon ordentlig diskussion om Olof Palme som politisk gestalt och om han roll i svensk samhällsutveckling.

Kanske är det dags att äntligen bryta tystnaden.