Mitt liv som detektiv

Var på föreställningen i Gävle den29 mars! Mitt barnbarn, som är 4 år, var med. Efter föreställningen hade jag en förtvivlad pojke, som bara ville bort därifrån så fort som möjligt! Han förstod ingenting! Till detta hör: Pojken har en mycket utvecklad språkförmåga och älskar att leka med ord! Han har tidigare varit med på olika föreställningar och vi hade båda stora förväntningar (även om jag personligen hade svårt att hitta något, som förenar begreppet detektiv med barnvakt för den åldersgruppen??) Själv är jag utbildad specialpedagog med spetskompetens inom språk, läs- och skriv! Jag fattade inte heller någonting!! Nu till mina funderingar! Hur har denna föreställning förankrats? Vem tar ansvaret för att visa sådant elände? Vad ville man bejaka? Att vara vuxen och inte fatta kan man accepera med sitt intellekt utan att själv känna skuld. Att vara barn och inte överhuvud förstå något, försätter en i ett vaccum, som t o m är värre än att se hemska, våldsamma scener! De är åtminstone förklaringsbara ,diskutabla... Mitt barnbarn gick ifrån denna föreställning med vånda och undertecknad med besvikelse och ilska. Det är lätt att säga, att man ska ta ansvar för det man tar med sig barn till men en dålig föreställning är jag beredd att chansa på men en destruktiv föreställning borde aldrig erbjudas. Gunilla Nilsson Gävle

Hej Gunilla, Vi tycker att det är djupt olyckligt att ni lämnade föreställningen med besvikelse. Vi är ledsna för detta och tar till oss av ditt inlägg. Mitt liv som detektiv är en föreställning som kan uppfattas som svår, det var vi medvetna om redan från början. Under repetitionsperioden spelade vi för inbjudna barn för att testa materialet och också för att skådespelarna ska få arbeta med en publik. Barnen och de vuxnas reaktioner var positiva och vi tycker att pjäsen håller för en så pass ung publik som vi valt att spela den för. Mitt liv som detektiv ingår i projektet LABO07 (ett europeiskt samarbetsprojekt kring barn och ungdomsdramatik). Produktionen är producerad i samråd med Svenska Kulturhuset i Paris och Théâtre de la Tête Noire (Saran, Frankrike). Pjäsen framförs av en svensk och en fransk skådespelare, och regissören är också från Frankrike, (till hösten kommer den också att turnera i Frankrike, då byter de två skådespelarna plats.) En intressant del i samarbetet är just mötet mellan fransk- och svensk teaterkultur för barn. Vänliga hälsningar, Mattias Ekstig

Hej Gunilla, Ett övergripande tema i samarbetet länderna emellan har varit en diskussion om språket och små barn. Mycket av arbetet har handlat om en lek med ord, ljud och rytm, men istället har ni upplevt en mur av komplexa ord och språket som en barriär. Det är alltid smärtsamt när visionen med ett arbete inte går fram. Hoppas ni tillsammans ger teatern en ny chans nästa säsong. Vänliga hälsningar, Lisa Hugosson