Historia

Hur det började
Tyst Teater fick sin första start redan 1970 efter en kulturkurs på dövas folkhögskola Västanvik i Leksand. Där fick deltagarna för första gångengen tillfälle att pröva olika konstnärliga uttryckssätt. Efter kursen fortsatte några av deltagarna att arbeta vidare tillsammans och efter ett halvårs repetitioner hade man fått fram sin första föreställning "Att vara döv i Sverige". Arbetet gick bra, gruppen började ta allt fastare form, och man fortsatte att spela  teater och började även turnéra som en fri grupp. De fick ett stort publikt genombrott när deras föreställning utvaldes att representera Sverige vid den stora amatörteaterfestivalen i Monaco 1974. Vineta Lyxell som sedan kom att arbeta kvar i Tyst Teater ända till sin pensionering trettiofem år senare var en av de drivande personerna i denna första start på Tyst Teater.

Tyst Teater kommer till Riksteatern ...
1977 kom nästa stora och avgörande steg i Tyst Teaters utveckling. På initiativ av dåvarande kulturministern Bengt Göransson blev gruppen en avdelning inom Riksteatern. Detta gav tillgång till Riksteaterns hela teaterkunnande, både tekniskt och administrativt och turnétekniskt. Det gav också skådespelarna möjlighet att arbeta tillsammans med många kunniga regissörer och på så sätt successivt utveckla sitt eget teaterkunnande. Vineta Lyxell och Gunilla Vestin Wallin anställdes från starten, och Jianu Iancu kom med 1980. Dessa tre skådespelare kom under en lång följd av år att utgöra den fasta ensemblen och de är fortfarande Tyst Teaters kärna.

 

... och utvecklas
Nu följde en lång period av utveckling och konsolidering. Tyst Teater arbetade på samma sätt som övriga enheter inom Riksteatern och tog fram en ny föreställning varje säsong, som därefter spelades på turné runt om i Sverige. Den största utmaningen i början var att presentera ett bra teckenspråk på scenen. Här kämpade skådespelarna i början ensamma med översättningar och formuleringar. Regissörerna, som utan undantag var hörande, hade ingen eller liten kunskap om teckenspråket och tolkfrågan var ett ständigt problem. Efter hand började dock såväl arbetet med teckenspråket som det konstnärliga arbetet att ge resultat och man gjorde flera mycket uppmärksammade föreställningar, bl.a. Tartuffe av Molière som spelades vid Dövas Världskongress i Helsingfors 1987 och Modet att döda av Lars Norén, som framfördes vid den stora internationella kulturfestivalen för döva, Deaf Way I, i Washington DC, USA 1989.

 

Runt början av 90-talet blev behovet att få in nya skådespelare med teckenspråket som modersmål allt mer akut. 1993-1996 genomförde därför Teaterhögskolan i Stockholm en skådespelarutbildning för döva. Detta var den första utbildningen i sitt slag i Norden. Tre skådespelare tog sin examen efter 3,5 års utbildning, Lars Otterstedt, Mette Marqvardsen och Carlos Müller Villanueva. De har alla fortsatt arbeta med Tyst Teater på längre eller kortare kontrakt. En av lärarna på Teaterhögskolan var regissören Tom Fjordefalk, som även tidigare arbetat mycket med fysisk och visuell teater. Han regisserade gruppens examensarbete Stormen - NU, en moderniserad version av Shakespeares pjäs där även de äldre medlemmarna i Tyst Teater deltog. Föreställningen väckte stor och berättigad uppmärksamhet, den fick lysande recensioner och en ny och oväntad publik började komma till Tyst Teaters föreställningar.

 

... och växer sig större
1996 anställdes Tom Fjordefalk som Tyst Teaters första konstnärliga ledare och året efter fick man sin första egna producent på heltid. Därmed möjliggjordes en konstnärlig och även administrativ expansion. Tom Fjordefalk efterträddes av Lisa Hugoson 2000-2005 och nuvarande konstnärliga ledare är Josette Bushell-Mingo. Kansliet har efter hand kunnat utökas något och numera har Tyst Teater även en egen teckenspråkstolk anställd på heltid.

 

Omskrivna föreställingar från senare år är bl.a. Inte jag - för döva öron av Samuel Beckett och Ulla-Bell Thorin, barnföreställningarna Mest om djur och Åsneskinnet samt enmansföreställningarna Shakespearian Hit Parade och Gycklarens födelse av Dario Fo. Stora föreställningar under senare år är Natten är dagens mor av Lars Norén och den stora internationella föreställningen Odysséen som mötte en stor och mycket entusiastisk publik, men Tyst Teater har samtidigt satt upp flera mindre föreställningar avsedda för dövföreningarnas mindre lokaler.

 

1997 fick Tyst Teater den fina utmärkelsen Sveriges Teaterkritikers Stora Pris för "nyskapande eller på annat sätt betydande insats i svenskt teaterliv" och två av gruppens föreställningar har utvalts att medverka i den Svenska Teaterbiennalen. 

 

Den internationella scenen 
Parallellt med de ständigt pågående turnéerna runt om i Sverige har de senaste tio åren inneburit mängder av gästspel utomlands och mellan 1997 och 2007 har Tyst Teater hunnit besöka alla världsdelar! Inbjudningar har kommit från så olika sammanhang som lokala dövföreningar, internationella teaterfestivaler, statliga myndigheter, ideella föreningar, universitet, dövskolor och andra teatrar. Arrangörerna har varit både teckenspråkiga och "hörande", liksom även publiken. Under gästspelen utomlands har vi ofta slagits av det mycket stora behovet av att informera om dövas situation och teckenspråkets betydelse. Vi har också mycket starkt känt döva barns utsatta situation. Vi tror att mötet med bra teater framförd på teckenspråk av framstående döva artister spelar en stor roll som uppmuntran och förebilder för döva runt om i världen som inte självklart har tillgång till teckenspråket. Vi minns med glädje och tacksamhet turnéer till bl.a. Sydkorea, Serbien, USA, Argentina och Australien. Tack vare stöd från SHIA har Tyst Teater också kunnat genomföra en treårig grundläggande teaterutbildning för tio döva i Uganda. Projektet avslutades med en mycket uppskattad månadslång turné i Sverige med The Magic Seeds.

 

Den stora utmaningen
Utöver det ständiga arbetet med att utveckla Tyst Teater konstnärligt har arbetet med att ge teckenspråket en lämplig scenisk form varit den stora utmaningen. Olika sätt att översätta manus till teckenspråk har prövats - allt från videoöversättning till skrivet teckenspråksmanus och direktöversättning under repetitionen - men processen är komplicerad. Detta gör Tyst Teaters repetitionsperioder annorlunda, något som ibland kan överraska regissören. Även döva regissörer börjar nu finnas, men de är än så länge få. Detta gör tolkarnas roll mycket viktig.