En monolog om Victoria Benedictsson
”Kvinna utan kärlek, konstnär utan konstnärlighet – Nej! Då är livet intet, intet!” Året är 1888. Vi möter Victoria ensam på sitt rum i Köpenhamn. Det är hennes sista natt, rakkniven ligger på det lilla bordet invid sängen. Hon är mitt i livet, mitt i sin författarkarriär men hon är också så in i döden trött... Victoria Benedictssons författarskap är fortfarande levande, och hennes böcker kommer ständigt ut i nya utgåvor. Hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren, och med ett urval av de texter som hon skapade under sitt sista år gjordes denna pjäs.
