Finstämt och elegant använder dansaren Oulouy streetstilar som krumping, tutting och waving för att skildra människans utrotning av detta hänförande djur. Med små medel och stora känsloyttringar förmedlar dansaren en historia om jordens bräcklighet och den eviga jakten på frihet.
I The very last northern white rhino lockar Gaston Core fram ett rikt språk av rörelser och dansstilar i jakt på en hybrid form av rörelseestetik, som i avsaknad av stereotyper är uttrycksfull och tankeväckande. Här möts dansen och ljudet i en dialog, där specialkomponerad musik, ljudet av Oulouys danssteg och mikrofoner som fångar upp ljud utanför scenen bildar en helhet. Oulouy rör sig in och ut ur rummets ljussättning, för att stundvis kamoufleras i mörker. Genom det hypnotiserande rörelsespråket skapas olika meningar som mynnar i en tanke om att den vita norshörningens utdöende lika gärna skulle kunna vara människans. Är vi inte alla lite som de sista noshörningarna, där vi står vid sidan av våra sammanhang och inväntar ett slut som vi känner oss främmande inför?
