Sex och en halv timma teaterhistoria på I20

När Lars Noréns Personkrets 3:1 hade premiär på Exercishuset på I20 skrevs modern teaterhistoria och etablerade en ny generation svenska skådespelare. Föreställningen skulle komma att inleda en lång särställd relation mellan dramatikern och staden som varade till dess att Norén slutade på Riks Drama 2007. Umeå Teaterförening minns den kvällen i januari 1998 och det arbete som lett upp till den efterlängtade och omtalade premiären.

16 januari 1998. Det är en lättnad att se publiken vandra in relativt obehindrat på I20-området. Under repetitionerna har säkerhetskontrollerna i vaktkuren varit noggranna. Alla som jobbat med och omkring föreställningen skulle bockas av mot på förhand inskickade personnummerslistor. I början såg det ut som att dessa regler även skulle gälla publiken, men innan premiär hade regelverket lättat. Baksidan av detta kom tidigare under dagen, då medlemmar ur skvallerpressen irrade omkring på jakt efter kommentarer. De hade fått nys om att Noréns nya pjäs skulle ge kängor åt älskade ikoner som Dramaten och Bergman och sensationsrubrikerna skulle bara bekräftas.

Det stod klart redan från början att vi inte skulle hålla till i en traditionell teater. Urpremiären av Personkrets 3:1 i skulle vara i en nerlagd industrilokal eller liknande och i det nyligen tömda bryggeriet på Teg trodde vi att vi hade hittat lösningen. När det visade sig att så inte var fallet stod vi utan en lokal en period och premiären i Umeå var hotad. Idén om I20-området och Exercishuset kom tillslut från Umeå Teaterförenings dåvarande ordförande Bert-Olof Sandgren. Denna var tur nog tillräckligt stor och detta var precis i övergången då försvaret skulle lämna lokalerna. Detta var innan Profilteatern flyttat in och senast Exercishuset använts som teaterscen var 1945–46, när Folkets hus användes som karantän för finska krigsbarn och en provisorisk scen fick byggas upp varje gång en föreställning skulle spelas.

Väl inne i Exercishuset hade de drygt 220 premiärbesökarna två toaletter av att dela på. Föreställningen var sex och en halv timma lång med två pauser. Teatervärdar och personal fick lotsa de behövande tvärs över kaserngården in i rekryternas gamla korridorer, in i duschrum och toaletter med långa pissrännor och bås. Den namnkunniga ensemblen hade det inte flådigare, utan fick byta om i gympasalens skamfilade omklädningsrum alldeles bredvid. Sedan ut i snön, upp för trappan in i spellokalen. Läktaren, solkigt vit och en del av scenografin, var omvittnat obekväm. På väggen stod ”Alla kan inte se allt”. 

Sedan följde sex och en halv timma som Leif Larsson beskrivit i tidningen Västerbotten – Teaterliv! som ”…ett sällsynt lyckat ögonblick i svensk teaterhistoria”.

I efterhand är det svårt att tänka sig att urpremiären av Personkrets 3:1 kunde ha ägt rum på en bättre plats. Så här inledde Lars Ring sin recension:

”Exercishuset på regementet I20, Umeå liknar ett Strindbergskt hästslott ur Ett drömspel: tegel, stil och tukt. Snön smälter utanför, blir alltmer skitig. Också scenografin inomhus är solkigt vit. Lort syns alltid tydligast mot ljust underlag. Och pjäsen är också den ett slags drömspel, en text om våra kastlösa narkomaner, alkoholister och horor, men också om oss själva. Rollerna kärl som bär våra tankar.”

Skvallerrubrikerna uteblev, ersatta av hyllande recensioner. Kanske var ryktena överdrivna eller hade de mest kontroversiella inläggen ändrats innan premiär. För jo, trots föreställningens längd så hade omfattande omarbetning gjorts. Dramaten hade önskat en max tre och en halv timmas lång föreställning med en paus, men på senhösten 1997 satt Lars Norén med ett manus som var mer än 12 timmar långt och med en tilltänkt ensemble som tillfälligt inkluderade en Rottweiler. Tillsammans med dramaturgen Niklas Brunius skalades manuset ner till de sex och en halv timma som slutligen gick till urpremiär. En kortversion presenterades också men den lyckades med den ovanliga bedriften att ibland vara längre än originalet. Ändringarna gjorde att skådespelarna kom av sig och versionen i sig bedömdes sämre än originalet. Den lades snabbt ner. Och Rottweilern fick aldrig se sin premiär. Den ansågs ha svårt att skilja mellan skådespel och verklighet.

Premiärfesten blev en sen historia. Officersmässen på andra sidan Kaserngården var en stark kontrast till Exercishuset med en interiör av guld och kristallkronor. Stämningen var god och även de som skulle upp tidigt morgonen därpå hade svårt att lämna tillställningen. Och det med rätta, Personkrets 3:1 etsade sig fast hos de som var där den kvällen. Flera återkom och såg den fler gånger, några nästan varje föreställning. Det fanns så mycket mer att upptäcka, så mycket mer att ta in. Än idag hör vi, från och till, från de som var där beskriva detta som sin största teaterupplevelse. Ett scenkonstintresse som väckts där och då och bestått. Svallvågorna av föreställningen sträckte sig till och med bortom de som var där och såg den. Ett punkband i Umeå som läst om föreställningen och sympatiserade med budskapet antog namnet Personkrets 3:1.

Succén med Personkrets 3:1 blev startskottet på ett långt samarbete mellan Lars Norén (senare via Riks Drama) och Umeå Teaterförening. En liten guldålder för svensk dramatik där flera urpremiärer av moderna klassiker ägde rum för vår publik i vår stad. För att åter citera Leif Larsson: ”Norén var kung och Umeå för några dagar huvudstad i teatersverige”.

Det finns många historier att berätta och många iakttagelser som kanske inte blivit en del av recensionernas och historikernas narrativ. Berättelser från de som var där, från er som var där. Små guldkorn eller anekdoter. Från Personkrets 3:1 eller från någon annan Norénföreställning. Du kanske var där när gympasalsväggen revs ut i Vilhelmina, när man tvingades bryta ny väg i Lund eller var det du som födde barn under en av föreställningarna på turnén?

Dela gärna med dig av dina berättelser till oss, genom ett mail, via sociala medier eller varför inte skicka en bild? Vi kommer att fortsätta att skriva om Lars Norén och Umeå under våren.