Ett musikaliskt firande av Dan Anderssons poesi.
”Göte, slå lite vatten i färgen så den håller sig tills jag kommer tillbaks”, ropade han från grinden och slängde sig upp på cykeln, borta var han. Borta var han! Det här har min pappa berättat.
Göte var min äldsta farbror, han var då 15 år, min pappa Börje var 7 år. Året var 1920. Han som försvann på cykeln var Dan Andersson.
Han kom aldrig tillbaks till renoveringen av den lilla stugan på Norgrens gård på Gonäsheden. Han förgiftades och dog på Hotell Hellman i huvudstaden natten mellan den 15 och 16 september.
”Fru Dan”, Olga Andersson, fick flytta in ensam, utan sin poet. I den lilla stugan levde sorgen men så småningom flyttade även glädjen in. Lilla Monika föddes sex månader senare och växte upp med de åtta Norgrensungarna.
Nu är alla borta men berättelserna finns kvar. Och kvar är också den gamla stugan.
I hundra år har vi älskat Dan Anderssons dikter, det var först efter sin död han blev riktigt uppskattad. Det är ett hundraårsjubileum att fira, att sörja och framför allt hylla. Följ med på färden mot den stjärna där sången hörs som bäst.
Medverkande
Maria Norgren (skådespelare)
Mats Himmelstrand (musiker)
Konstnärligt team
Text: Dan Andersson
Musik: Mats Himmelstrand
Dramatisering: Maria Norgren
Regi: Åsa Ekberg / Maria Norgren
Scenografi och kostym: Anna Asker / Maria Norgren
