Vem skulle du vara om du vågade följa dina drömmar? Vad skulle du jobba med? Hur skulle du se ut? Vilka skulle du umgås med?
KILLARNA är en föreställning som hyllar vänskapen och utmanar våra idéer om gränserna för våra drömmar. Om att tycka om nån så mycket att en vill bita den i armen. Om att vilja krypa upp i någons knä för att få tröst och om rädslan för att bli galen om allt det där som känns inuti släpps ut.
KILLARNA är lika mycket kropp som röst, både utopi och verklighet. Det är hudnära, vardagligt och känslostarkt, ackompanjerat av Min Stora Sorgs dansanta discobeats som intar ett helt rum. KILLARNA visar en manlighet vi önskar oss, helt enkelt en mänsklighet. Om drömmar som kunde ha varit om normen inte varit så snäv och svår att balansera. Om samtal, beroende, värme, utelämnande och sånt alla relationer borde få innehålla. En föreställning som i sig självt är en förändring.
När relationer mellan killar eller män är öm och fysiskt nära, tolkas oftast sexualitet in. Den traditionella manligheten är dessutom delvis uppbyggd på homofobi. Att vara en feminin man är så långt ifrån den traditionella manligheten en man kan komma. Pojkar använder ”bögjävel” som ett av de värsta skällsord de vet. Många män upplever att de inte har verktyg att hantera sårbara känslor öppet, och att de har svårt att utveckla riktigt nära relationer till andra män.
Vi vill förändra de ideal och förväntningar som är kopplade till unga män idag. Vi vill skapa andra vägar och utvägar. Med föreställningen KILLARNA visar vi en bild av verkligheten som den skulle kunna vara.
Manusförfattaren Johanna Salander skriver: ”Tänk om relationer mellan pojkar, killar, män kunde vara öppet fysiskt och psykiskt nära oavsett sexualitet. Ja, tänk om två män, precis som två kvinnor, kunde gå armkrok på stan, sitta nära på café och hålla om varandra för att de inte setts på länge och längtat efter varandra, vara förtroliga och trösta varandra med ömma gester."
Med KILLARNA vill vi bidra till ett normkreativt förhållningssätt till beteende, kön och sexualitet och ett samhälle där alla har lika stora möjligheter till nära relationer.
//:Att kunna vara ledsen för småsaker och krypa upp i någons knä, och känna sig som ett barn, fast man är stor. Det löser kanske inte världsproblemen just då men det är stunder som gör att jag kanske orkar tänka på att lösa dem igen.://
I samband med föreställningen erbjuder vi samtal och verkstäder där vi fördjupar tematiken för att synliggöra och medvetandegöra problematiken i både ord och handling. Där presenterar och representerar gruppledarna en möjlighet att vara man som innebär ett öppnare, varmare och mer tillåtande sätt att leva.
Medverkande
Stefan Andersson, Sebastian Sporsén
Konstnärligt team
Manus och regi: Johanna Salander, Scenografi och kostym: Anna Eliasson, Musik: Min Stora Sorg
