Ett uruppförande av en av Lars Noréns sista pjäser.
En grupp människor, oklart hur många, står instängda och sammanpressade inom en rektangel, mitt på scenen. Det finns inga väggar som stänger in dem. De kan ändå inte ta sig därifrån, och vet inte heller varför de befinner sig där.
Med den scenanvisningen inleds denna pjäs av Lars Norén, en av de sista han skrev före sin död, som hade sin urpremiär på Dramaten våren 2022 i regi av Sofia Adrian Jupither. En pjäs som än en gång visar hur Lars Norén ständigt utvecklades som dramatiker, hur han aldrig slutade förnya sig själv.
Sofia Adrian Jupither och Lars Norén hade ett långvarigt samarbete, och hon har tidigare gjort en rad uruppföranden av hans pjäser, senast Vintermusik och Episod.
– Något som är så fascinerande med Lars dramatik att alla människor känner igen sig, den kan vara väldigt fransk samtidigt som den är väldigt svensk. Det gläder mig att pjäsen får ett så geografiskt spritt liv och så speciellt att det nu görs med Riksteatern med tanke på Lars och Riksteaterns speciella relation i historien, säger Sofia Adrian Jupither, regissör av SOLITAIRE.
Medverkande
Malin Arvidsson
Bengt Braskered
Per Burell
Bianca Cruzeiro
Otto Hargne
Maria Hedborg
Marianne Nielsen
Mikaela Ramel
Jonas Sjöqvist
Niklas Åkerfelt
Konstnärligt team
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Adrian Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg
Ljud: Robin Auoja
Dramaturg: Anneli Dufva
Producent
En samproduktion mellan Dramaten och Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Riksteatern, Den Nationale Scene i Bergen, Uppsala Stadsteater, Avignonfestivalen i Frankrike (Festival d’Avignon), Folkteatern i Göteborg och Svenska Teatern i Helsingfors
Video
Recensioner
Västerbottens-Kuriren
"Skådespeleriet är briljant, figurerna mejslas sakta fram. Här finns den anständiga matematiklärarinnan, mannen vars axelskada gjort att han tvingats sova på samma sida i fem år, sjuksköterskan som sett våld och misär och en slöjbeklädd kvinna med barn."
Länstidningen Östersund
"Samtidigt som det är mörkt, klaustrofobiskt och ångestladdat är det också komiskt. Svart humor som får mig att skratta till. Vardagliga samtal i den underliga situationen. Rapp dialog och briljant skådespeleri i det pressade utrymmet."
Länstidningen Östersund
"Kopplingarna till den tröstlösa väntan i Becketts I väntan på Godot är uppenbar. Här är influenserna från yttervärlden än mer sparsam."
Länstidningen Östersund
"På så vis målar Lars Norén och regissören Sofia Adrian Jupither en mycket mörk bild av en extremt individualistisk samtid. Trots att de knappt är synligt urskiljbara som individer i Ellen Ruges mjukt halvskuggiga ljussättning, med enstaka utfall av ljus, är de ändå tydligt enskilda människor. Kanske ligger det en kritik av hur lätt vi klumpar samman grupper. "
Länstidningen Östersund
"Det som är så slående är att de fortsätter att agera var och en för sig trots att de har ett uppenbart gemensamt problem. Trösten mellan människorna är långt borta liksom civilkuraget. När något av det värsta tänkbara händer reagerar bara en del med avsky, andra börjar i stället småprata med förövaren."
Kristianstadbladet
"Avskärmade röster i störd samklang. Såtillvida ger en uppenbart dödsmärkt Norén en kolsvart bild av människans lika eviga som förtvivlade väntan på Godot eller Gud, på förklaringar och svar. Som aldrig behagar uppenbara sig som något annat än den stora Tomheten och Tystnaden. "
Kristianstadbladet
"I Sofia Adrian Jupithers regi är ensemblespelet - eller snarare ett slags tajt kollektivt anti-ensemblespel - styvt utfört av de tio medverkande, där rollfigurerna försöker berätta något om sig själva, ryckigt och i fragment, men där de glömmer, avbryter sig och varandra, och aldrig tycks riktigt lyssna och förstå."
Kristianstadbladet
"Noréns förmåga att temporärt avbryta sin grovt naturalistiska talspråklighet med en lyriskt genomsyrad monolog eller ett komiskt instick lyckades han uppenbart behålla ända till slutet."
Kristianstadbladet
"Det rör sig inte om den tidige Noréns eruptiva familje- och relationsdramer, eller om hans brutalt genomträngande psykogram om medel- och överklassens emotionella störningar, utan om ett slags expressionistisk dödspjäs om människans totala vilsenhet."
Aftonbladet
"I många stycken är Solitaire en legering mellan de borgerliga familjedramerna och de sena. De kvicka replikerna möter de sena pjäsernas dödstematik. "
Aftonbladet
"Alla spelar verbal patiens med sig själva, talar om sitt eget lilla liv utanför vilket inget betyder något. "
Expressen
"….tvingar oss att möta vår egen dödsångest: vass som krossat glas, obarmhärtig som det kalla ljuset från en nyss slocknad stjärna"
Expressen
"Det märks att regissören kan sin Norén för dramat flyter på, sömlöst och välljudande Expressen. Jupither gör ”Solitaire” till en ”I väntan på Godot” för vår tid "
Expressen
"Deras plåga av att inte kunna röra sig ur fläcken drabbar mig rent fysiskt, som stryparhänder runt halsen. "
Expressen
"Sofia Adrian Jupithers utsökt precisa regi mejsla fram individuella särdrag till hela personligheter….. dramat flyter på, sömlöst och välljudande’ "
Dagens Nyheter
"Mörkret och Ellen Ruges skickliga ljus är det som bygger rummet, tillsammans med Robin Auojas outgrundliga ljud av muller, regn eller avlägset offentligt rum"
Dagens Nyheter
"Verket är intelligent konstruerat med en ömhet i blicken så att det blir djupt komplext men samtidigt direkt och tillgängligt för betraktaren’ "
Svenska Dagbladet
"Det tomma scenrummets karghet är perfekt för denna uppsättning"
Svenska Dagbladet
"Sofia Adrian Jupither iscensätter Lars Noréns sena pjäs som en orkesterdirigent. Det blir en vacker och otäck bild av vår tids radikala individualism’ "
