Facebook pixel Facebook pixel
Skip to main content
Foto: Anna Huerta

18 mar | Nordmaling

En komisk depression 2016

En ärlig och vass humorföreställning av och med Nour El Refai. Så här personlig har vi aldrig sett Nour förut. Välkomna till en grymt deppig och rolig kväll, fylld av igenkänning och briljant humor. Inleder festen gör hyllade ståuppkomikern Moa Svan.

”Föreställningen handlar om när jag var ledsnast i världen. Året var 2012 och jag skickade 4000 fylle-sms i veckan. Mamma flyttade till Dubai och jag köpte en katt. Jag drog hem olika snygga människor och lekte flickvän några dagar och sen ringde jag aldrig igen. Jag var ett as! Men ett roligt as. Alla blev kära i mig. Men det hjälpte inte. Det enda som gjorde mig lite glad var naturfilm och O'boy. Och Jalmert (katten)”, säger Nour.

Kvällen startas med ett framträdande av komikern Moa Svan.

Trailers






Nour El Refai slog igenom med sitt eget dolda-kameran-liknande humorprogram Raj Raj på TV4 och har sedan dess medverkat som programledare och skådespelare i en rad tv-, radio- teater- och filmproduktioner. Hon har redan bockat av mycket: sommarpratare i P1, programledare för Melodifestivalen och nu senast Lillebror i Karlsson på taket på Göteborgs Stadsteater.
Riksteaterns publik känner Nour El Refai från produktionerna ”Almost like boys” (2007) och ”Om att vara ett får när man vill vara en fågel”(2009).

Moa Svan har arbetat som programledare för bland annat Kunskapskanalen, P3 och Utbildningsradion. Hon debuterade 2015 som författare med den uppmärksammade fotbollsboken ”Det riktiga landslaget”.

Nour El Refai och Moa Svan.

Av och med Nour El-Refai. Inledande akt: Moa Svan. Regi: Camilla van der Meer Söderberg.

Producent

Riksteatern

Bilder

Foto: Anna Huerta

Recensioner

DN.se

0001-01-01

"…från förlösande skratt till skavande barndomsskildringar, från en så knäpptyst närmast andäktig salong att jag tydligt hör andhämtningen två stolar bort och nästan hur tårarna faller, till tinnitusframkallande applåder och stamp i golvet. Utan att en enda gång ha känt hur vi kom över tröskeln däremellan. Och trösklar är det mellan innehåll och stämningslägen, även om nästan allt i Nour El Refais väldigt väloljade föreställning har ett allvar i botten. Det kan vara det mest sömlösa det här landet har sett i den vägen, det befinner sig högt där uppe bland det mest ståuppbegåvade i stort."

Skånska Dagbladet

0001-01-01

"Nour El Refai berör verkligen på djupet i sin berättelse om vuxenvärldens svek, om ensamhet och utanförskap. Refais resonemang är dessutom föredömligt klara. Analysen av Disneyfilmernas handling och karaktärer borde banne mig skrivas in i grundskolans läroböcker. Det här är retorisk hårdrock och den som inte förstår varför feminismen behövs efter en sådan genusgenomgång kommer aldrig att kunna förstå det."

Sydsvenskan

0001-01-01

"Hemligheten bakom El Refais lyckade föreställning är balansakten mellan skratt och allvar. Drivkraften bakom tilltaget att blotta sig i Kungsträdgården var att bli befriad från barndomens skam och utanförskap. Den revanschlustan delar hon med många artister, konstnärer och författare. Tricket är att förvalta den rätt."

Corren.se

0001-01-01

"Med driven och osentimental professionalitet, rappt tempo, fräckhet och överraskningar i språk och gestik håller hon publiken i sina händer. Fullsatt salong. Andlös tystnad växlar mellan skratt, applåder och empatiskt deltagande."

Arbetarbladet

0001-01-01

"Vi som förlorat någon, vi som varit mobbade, vi som fått höra att kvinnor inte får bråka, vi som trott att kvinnor - eller män - måste vara på ett visst sätt. Vi som flytt. Eller vi som inte kan sova om natten på grund av ångest som vi tror att vi inte vet varifrån den kommer. Ingen skojig slutkläm, inget bortskratt, inget plåster. Tack och lov. Och så befriande och plågsamt modigt, Nour."

Duonoje.se

0001-01-01

"Att blanda allvar och humor är inte på något sätt en ny företeelse på komediscenen, men något liknande har jag inte varit med om tidigare. Kontrasterna mellan jätteroligt och mörk tragik slår hårt. Nour El Refai säger att hon är glad över att kunna berätta det på scenen, hon kan inte prata om det med någon annan. Hon är tacksam för detta. Men det är vi som ska tacka för en genomstark upplevelse. Det är inte bara roligt. Men det är bara bra."