Skådespelaren Alexandra Zetterberg Ehn har undersökt en fantastisk historia från sin egen barndom. En historia som visade sig vara full av toppar och dalar, av hemligheter, livslögner, strävan, familj, humor och förgänglig och sann kärlek. Det blir ett dokumentärt koncentrat av en tid och en värld. Allt genom en annan människas ögon - sin mormors dagböcker.
Från vems perspektiv berättar man en historia? Händelser ser olika ut beroende på vems minne som får framträda.
Jag sitter i en garderob det är tyst och tryggt. Omringad av mammas skor som jag aldrig kan se mig mätt på.
brokad
lack
hög klack
tjock klack
alla regnbågens färger.
Jag älskar att sitta här, känna doften av läder och av mamma, av mormor. Det blir till bilder av en svunnen tid. Av fester, teater, glamour. Av tidsåldrar, av 40-, 50-, 60- och 70-tal.
Plötsligt glimrar någonting till. Någonting får min uppmärksamhet och jag ser spiraler. Ett block och en blå bok.
På dem står det "Alexandra".
Texten är sirlig och gammeldags och när jag försöker läsa kan jag inte tyda den ordentligt.
Jag förstår att jag i framtiden kommer att kunna tyda, kommer att läsa.
Där och då vet jag att dessa böcker kommer att få betydelse.
Hur tänkte du när du skrev?
Var det ett vittnesmål?
Var det till mig?
Två dagböcker med "Alexandra" skrivet på.
Det skriver man väl inte om man inte vill att just "Alexandra" ska läsa?
Medverkande
Alexandra Zetterberg Ehn
Konstnärligt team
Alexandra Zetterberg Ehn
