Smålandsposten

Jag gillar scenografin, gillar hur minnena bollas mellan syskonen och hur väl det står fram i replikerna att två människor kan dela minnen att något hänt, men ändå ha vitt skilda åsikter om hur. När farmor plötsligt reser sig ur rullstolen och börjar berätta, då händer något med hela storyn. Berättarperspektiven skiftar, berättelsen litar på sin publik.