Vi har sett bilderna. Barnen från Finland, med namnskyltar runt halsen. De som kom till Sverige under kriget. Men vilka var de? Vad kände de? Och hur påverkade deras upplevelser kommande generationer?
Anna Takanens pappa var ett av dessa finska krigsbarn. I Sörjen som blev tar hon med oss på en omskakande resa i historien. I en intim och personlig föreställning nystar hon ömsint, långsamt och smärtsamt upp pappans familjehistoria, och det komplicerade i att vara barn till ett krigsbarn. Föreställningen är sprungen ur Anna Takanens succébok Sörjen som blev från 2019. En familjeberättelse över tre generationer.
Under sina nästan 30 år inom teatervärlden har Anna Takanen skådespelat, regisserat och arbetat som teaterchef på Göteborgs stadsteater och Kulturhuset Stadsteatern. Den 2 augusti 2020 sommarpratade Anna Takanen i Sveriges Radio och 2019 kom hennes debutbok Sörjen som blev ut, på Bonniers förlag.
”– Jag är glad att jag får resa runt med den här tidlösa berättelsen, för det finns krigsbarn överallt.” Anna Takanen
Sörjen som blev regisseras av Mikaela Hasán, konstnärlig ledare för DuvTeatern i Helsingfors, som bland annat har regisserat på Finlands Nationalteater.
Trailer:
Harri Kuusijärvi: Kalas - Anna’s Theme:
Medverkande
Anna Takanen
Musiker: Harri Kuusijärvi/Niko Kumpuvaara
Konstnärligt team
Manus: Anna Takanen
Regi: Mikaela Hasán
Scenografi: Heini Maaranen
Mask och kostym: Patricia Svajger
Ljusdesign: Jyri Suominen
Ljudteknik: Niklas Lundström
Musikdramaturgi: Harri Kuusijärvi
Dramaturg: Jani Lohikari och Edward Bromberg
Producent
Recensioner
Svenska Dagbladet
"Nu levandegör hans dotter Anna Takanen familjens öde i en känslomättad scenberättelse som vidgas till att handla om alla som lider av förlusten av sitt hemland. […] Anslaget är enkelt, intimt. Anna berättar bara för oss, återhållet och finstämt, sekunderad av Kumpuvaara. Han spelar mjukt på sitt dragspel, för det mesta vemodiga toner, rättar hennes finska uttal och hoppar då och då in när han behövs. […] Regissören Mikaela Hasán arbetar med nyanser i tal, i kroppsliga uttryck, i det som inte kan sägas men som kan förmedlas i avvärjningar och tystnader. Det handlar om stora och ohanterliga känslor som under föreställningen hamnar hos publiken, blandade med moment av fin humor. […] Anna Takanens och hennes familjs öde vidgas till att handla om en hel nations öde och i förlängningen om alla som lider av förlusten av sitt hemland, här, nu idag. […] Det är mycket bra. "
Dagens Nyheter
"Anna Takanens ”Sörjen som blev” är som en famn av sorg. […] Ingen har som Anna Takanen, utifrån sin egen historia som krigsbarnbarn, blottlagt den känslomässiga omöjligheten i att vilja värna genom att faktiskt överge. […] Med hjälp av, och i glatt gnabbande samarbete med, musikern Niko Kumpuvaara och hans dragspel – kan det finnas något annat instrument som förmår gråta och fnittra i samma pust? – fyller Anna Takanen hela scenrummet med närvaro. […] Anna Takanen häller sig själv och berättelsen genom tider och öden. Tungt trampar hon in i fader Timos åldrande kropp. Förtjust absorberar hon de fysiska likheterna med sina finska släktingar, ”de som också har ben som bastuträn”. […] Fnittrande undersöker hon tonåringens nosande kring ett mer svenskklingande efternamn: Bengtsson så lätt och tuggummirosa i jämförelse med tjocka TA-KA-NEN. Den imaginära hästsvansen svänger. […] Här finns öppenheten inför att kärlek tar sig olika uttryck, att det ibland är omöjligt att göra rätt. Utom förstås när det gäller vår rätt att samtala och fråga. Eller rätten att ständigt pröva och ompröva. Det gör Anna Takanen. Och hon gör det så helt oförglömligt. "
