Dagens Nyheter

Anna Takanens ”Sörjen som blev” är som en famn av sorg. […] Ingen har som Anna Takanen, utifrån sin egen historia som krigsbarnbarn, blottlagt den känslomässiga omöjligheten i att vilja värna genom att faktiskt överge. […] Med hjälp av, och i glatt gnabbande samarbete med, musikern Niko Kumpuvaara och hans dragspel – kan det finnas något annat instrument som förmår gråta och fnittra i samma pust? – fyller Anna Takanen hela scenrummet med närvaro. […] Anna Takanen häller sig själv och berättelsen genom tider och öden. Tungt trampar hon in i fader Timos åldrande kropp. Förtjust absorberar hon de fysiska likheterna med sina finska släktingar, ”de som också har ben som bastuträn”. […] Fnittrande undersöker hon tonåringens nosande kring ett mer svenskklingande efternamn: Bengtsson så lätt och tuggummirosa i jämförelse med tjocka TA-KA-NEN. Den imaginära hästsvansen svänger. […] Här finns öppenheten inför att kärlek tar sig olika uttryck, att det ibland är omöjligt att göra rätt. Utom förstås när det gäller vår rätt att samtala och fråga. Eller rätten att ständigt pröva och ompröva. Det gör Anna Takanen. Och hon gör det så helt oförglömligt.