I alla tider har dansen varit närvarande i människans liv. Den har funnits som naturligt inslag i ritualer världen över och den utövas som tävlingssport, motion, spontant till musik, i sociala medier och på professionella dansscener. Dansen förknippas ofta med rörelse.
Rörelse sker naturligt för de allra yngsta och leenden sprids när ett barn för första gången rör sig gungande i takt till musik. Barnet är estetiskt orienterat och upptäcker sin omvärld med sin kropp och sina sinnen genom att smaka, lyssna, röra och titta. I dansen sker också ett utforskande där kropp och rörelse ofta är centrala, men inte alltid.
Isadora Duncan, en banbrytande pionjär inom den moderna dansen, menade redan under början av 1900-talet att barn har rätt att både få utöva och uppleva konst.
En dansföreställning är en helhetsupplevelse där många estetiska komponenter sammanstrålar, exempelvis ljud, ljus, form, kropp och kostym. Dansföreställningar kan innehålla långa monologer eller ha scenografi som får mer fokus än dansarnas kroppar. De kan även innehålla partier där dansaren står helt still. Ibland är föreställningen tydligt präglad av en dansstil såsom balett, modern dans eller streetdance och ibland vill inte koreografen paketera in föreställningen inom en viss genre. Här kan ingången vara att låta sig överraskas, och inte fastna i tankar som "men det här var väl inte dans?".
Koreografer och danskonstnärer arbetar ständigt med att tänja på gränser och utforskar vad dans kan eller inte kan vara, vilket innebär att publikens tolkningar får vara minst lika utforskande. Den ena dansföreställningen behöver inte vara den andra lik. Gå gärna på flera föreställningar så barnen och ungdomarna kan få ta del av ett vidgat dansperspektiv.
En dansföreställning skapas mellan dansare och publik. Stämningar och känslor som dansarna förmedlar med sina kroppar kan sätta spår i barnens egna kroppar.
Vid en dansföreställning är det inte ovanligt att reaktionerna sätter sig i kroppen först, som en känsla eller rörelse, snarare än intellektuellt. Därför är det viktigt att låta eleven känna och reagera på sitt egna personliga sätt. Ett parti kan upplevas som underhållande för en vuxen men sorgligt av ett barn. Vissa barn kanske bara måste härma de rörelser som sker på scen och det är inte ovanligt att en barnpublik rör sig på ett helt annat sätt efter föreställningen än innan. Låt gärna tolkningarna av dansföreställningen vara många.
Dansföreställningar kommuniceras genom kropp, rörelse, musik, gester, färg, form och som oftast helt utan tal. Går det då att uppleva någon slags röd tråd eller ett tema? Pedagogikforskaren Gunvor Løkken menar att människor oftast förknippar kommunikation med det talade språket. Detta blir enligt Løkken missvisande eftersom kroppslig kommunikation, som gester, är människans främsta uttrycksmedel:
Om vi accepterar att det talade ordet kan betraktas som en meningsfull kroppslig handling på samma sätt som andra gester, skulle gester och handlingar, såväl som tal, vara likvärdiga aspekter av samma sak: att vi som mänskliga kroppssubjekt, vare sig vi är stora eller små, strävar mot och söker varandra på flera betydelsefulla sätt. (Løkken 2006:38)
Det yngsta barnet förväntas kommunicera på flera sätt tills hen kan prata. Efter det blir det talade språket "kommunikationsnormen".
FN:s konvention om barnets rättigheter erkänner i artikel 31 att barn har rätt att fritt delta i det konstnärliga och kulturella livet och i läroplanen för grundskolan står: Elever ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Det handlar med andra ord om upplevelser, uttrycksformer och olika kunskaper, inte bara om eget skapande. Dansen synliggör kroppens olika uttryckssätt och kan därmed öppna nya kommunikativa världar. Skolan har enligt läroplanen ansvar för att låta elever utveckla kännedom om samhällets kulturutbud.
Dans som sceniskt uttryck blir allt vanligare och det blir fler och fler, stora som små, som tar del av det dansutbud som finns. I skolans och förskolans värld förknippar många dansen till eget skapandet, rörelse och hälsosamma effekter, det vill säga danspedagogiska aspekter.
De brittiska kulturvetarna Eleonora Belfiore och Oliver Bennett (2007) sammanfattar samhällssynen på konst och kultur genom historien i Europa som: 1) En negativ tradition, där vissa kulturella uttryck anses som problematiska, 2) En positiv tradition, där det kulturella uttrycket kopplas samman med pedagogiska syften, 3) En autonom tradition, där konsten finns till för sin egen skull.
Dansföreställningar som upplevs via skolan hamnar lätt i kategori två, det vill säga i ett pedagogiskt syfte. Koreografer och dansgrupper arbetar ofta med barn och unga i referensgrupper och tar del av den senaste forskningen för att kunna skapa föreställningar som är relevanta för målgruppen. Detta arbete gör att det pedagogiska perspektivet vävs samman med det konstnärliga arbetet. Skolan behöver därmed inte anlägga ett ytterligare pedagogiskt perspektiv på föreställningen.
Idag betraktas även det allra yngsta barnet som kompetent. Redan från födseln söker barnet kontakt och det är genom interaktion och aktion som barnet skapar sin identitet och förståelse för sin omvärld. Det yngsta barnets estetiska upptäckande tas ofta till vara i dansföreställningar. Objekt, händelser, rörelser och känslor från barnets livsvärld presenteras på nya vis, som till exempel kryprörelser eller rytmer skapade av tandborstar.
Bland de allra yngsta märks det omedelbart om dansföreställningen fångar deras intresse. Vissa sitter med uppspärrade ögon, andra härmar med rörelser och ljud och någon kanske intresserar sig för något helt annat än det som utspelar sig på scenen.
I dansföreställningar för barn i förskoleåldern bjuds publiken ofta in genom dansarnas blickar. I dessa ögonblick kan magi uppstå.
Mötet mellan dansaren och barnet kan beskrivas som lek, kommunikation, utforskande, dramaturgi, estetisk upplevelse och så vidare.
Skolan kan vara en viktig länk mellan unga och den professionella dansen. Barn och unga köper vanligtvis inte biljetter till dansföreställningar såsom de kan göra med biobiljetter. Om eleven inte själv utövar dans eller har en familj som är dansintresserad blir skolan än mer viktig för att etablera en kontakt. För att få en mer mångfasetterad bild kan det vara bra att uppleva flera dansföreställningar. Eleverna ges då bättre förutsättningar att reflektera och diskutera olikheter och likheter.
Enligt läroplanen för gymnasieskolan ska eleven kunna söka sig till kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje, kunna hämta stimulans ur kulturella upplevelser och utveckla känsla för estetiska värden och ha förmåga att granska och bedöma det hen ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor.
Dansföreställningar för gymnasiet kan bygga på teman, händelser eller känslor kopplade till ungdomarnas vardag eller samhällsfrågor. I och med dansens fokus på kropp och rörelse kan normkritiska perspektiv komma att gestaltas på scen, vilket går i linje med lärarnas uppdrag att belysa normer, värden, diskriminering och jämställdhet.
Dansen tänjer ofta på gränser och utmanar enkla förklaringar. Utan facit i dansföreställningen blir det självständiga tänkandet nödvändigt, och tolkningar och analyser stimuleras. Reflektionsmöjligheter ges utifrån både den egna erfarenheten och den sceniska händelsen.
Ibland erbjuds publiksamtal i direkt anslutning till föreställningen, där dansarna ställer frågor till publiken och publiken får ställa frågor till dansarna. I publiksamtalen kan tankar bekräftas eller utmanas och upplevelsen kan därmed förlängas. Kanske möts eleven, läraren och dansaren i samtal som annars aldrig hade ägt rum. En dansföreställning kan med andra ord fungera som en språngbräda för vidare tankar och diskussioner.
Innehållet är hämtat ur den. uppdaterade lärarhandledningen Att öppna nya världar (2024).
Här kan du beställa tryckta exemplar av Att öppna nya världar.
