Har ni någonsin betraktat ett barn som, gripen, tittar på en teaterföreställning? Barnen har ett sätt att sträcka på kroppen, framåt mot scenen. Ögonen är vidöppna, blicken fast. Ansiktsuttrycket är ofta allvarligt, även om de skrattar. Därför att allt är på allvar, även fiktionen.

(Fabrizio Montecchi, Teatro Gioco Vita)

Teater ligger nära leken

Teater kan vara en plats för lustfyllt lärande och stimulans för fantasi och inlevelse.

Barn skapar symboliska handlingar för att ge form åt tankar och känslor i leken. Teatern – liksom leken – har sina specifika regler och utspelas inom bestämda gränser. Både teater och lek utgår från rolleken (att pröva skilda roller), förvandlingen av verkligheten (”vi låtsas att”) och förmågan att ge föremålen liv (som i dockleken eller dockteatern).

När barnet leker tycker det sig i en viss mening vara någon annan (något annat) utan att ändå helt förlora medvetenheten om den ”vanliga” verkligheten. Teater kan sägas vara en lek som uttrycker en mening om livet i konstnärlig form och barnen känner igen teaterns rollekar från sin egen verklighet. På samma sätt som barn i leken kan förflytta sig mellan sin skapande lekvärld och verkligheten, kan de vandra mellan scenens och salongens världar.

Teatern – liksom leken – är en värld där allt är möjligt.

Varje teaterföreställning är ett lekfullt äventyr, ett eget och unikt möte mellan skådespelare och publik.

Begriper små barn konst?

Lek och fantasi är grundläggande för barnets utveckling. Småbarnsåren är kanske de mest kreativa i en människas liv. Små barns relation till språket kan förstås som poetiskt, där ord och rytm blir leksaker i barnets språklekar. Barn använder symboler i leken för att bearbeta sina upplevelser. Också de minsta barnen är mottagliga för symboler och teaterns språk. Den yngsta publiken fascineras av teaterns unika blandning av färg och form, rum och rörelse, musik och bild, ljus och språk. Också de små kan trollbindas av teaterns specifika stämning och förtrollande ögonblick.

Teater för små barn behöver inte vara entydig utan kan lika gärna vara motsägelsefull och komplex. Den kan ge utrymme för förundran, frågor och tolkningar.

Småbarnspubliken är en ytterst kompetent och kunnig publik – på sina egna villkor.

Vuxna har ibland svårt att förstå att barnen inte behöver förstå – i betydelsen förstå vad vuxna som producerat teatern tänkt ut och vad vuxna i publiken förstått. De allra yngsta barnen har inte samma behov som vuxna av en tydlig handling från A till Ö.

De har sällan problem med sin förståelse, de skapar sin egen högst privata och unika föreställning utifrån de moment som intresserar dem – utan att försöka komma vuxenvärldens intentioner till mötes. Små barn uppfattar symboler och detaljer, de kan länge minnas skeenden och situationer från teatern som kan dyka upp i leken veckor eller månader efter teaterbesöket.

Ett barn kan inte uttrycka sin upplevelse med ord som vuxna kan – men det betyder inte att upplevelsen är mindre sammansatt. Ett litet barns känslor är starka och barnet har ännu inte lärt sig att formulera känslorna med hjälp av orden. Teater för små kan handla om de stora frågorna – livet och döden, kärlek och sorg, ensamhet och vänskap – på ett sätt som barn ”förstår”, även om det inte liknar vad vuxna ”förstått”.

Ord och begrepp kan också ha olika innebörd för barn och vuxna. ”Det var roligt när mamman grät”, ”Det var roligt när mamman trodde lillebror var död” som några barn kommenterade en teaterföreställning kan betyda att teatern berörde, var fascinerande och intresseväckande, inte att den var komisk.

Barn ser och uppfattar teater utifrån sina egna erfarenheter. De skapar mening och betydelser i det de upplever från scenen – därför är barnteater mycket sällan meningslös för den yngsta publiken. Barn kan fastna för detaljer och fascineras av enstaka moment som blir utgångspunkter i deras teaterupplevelse. Lyssna på det barn som vill berätta om teatern – eller lägg märke till det som bearbetas i leken, samma dag eller kanske veckor efter teaterbesöket.

Teater för de yngsta kan väcka känslor och ge barnen redskap att upptäcka nya dimensioner av världen och sig själva, en möjlighet för barn och vuxna att tillsammans dela en konstupplevelse.

Hur liten får man vara i salongen?

Barnpubliken blir allt yngre. I Sverige fick bebisteatern ett starkt genomslag med Babydrama på Unga Klara i Stockholm (2006) som gestaltade det minsta barnets erfarenhet; att bli till, miraklet att födas och lusten att leva. Under 2000-talet har också flera scenkonstföreställningar för de allra yngsta producerats.

I Norge startades redan i slutet av 1990-talet projektet Klangfugl – sedan del av EU-projektet Glitterbird – där forskare och konstnärer tillsammans arbetar med konst och teater för en publik mellan 0 och 3 år. Med kunskap om modern spädbarnsforskning och lekforskning var deras utgångspunkt att barn ska ha utbyte av – och bli glada av – konst i ögonblicket, inte som led i uppfostran och utan tanke på nyttoaspekter. Den allra yngsta publiken är ofta koncentrerad och engagerad, ofta med stort allvar. De uttrycker sina reaktioner med kroppen, mimik, ljud – också genom imitation och härmning. Det finns ingen absolut åldersgräns för när det kan vara dags att börja gå på teater.

Lämplig ålder för barnpubliken kan ofta diskuteras. Jämnåriga barn i publiken kan uppfatta och uppleva föreställningen olika beroende på erfarenheter och referensramar. På teatern har man stor erfarenhet av publik i olika åldrar, ofta genom provpublik och referensgrupper. Det är viktigt att respektera den åldersgräns som teatern anger.

Hur får man uppföra sig i salongen?

Barn är spontana. Barn reagerar och tolkar snabbt och intuitivt det som händer på scenen.

Ofta har de behov av att meddela sig med omvärlden – skådespelare, kompisar och vuxna – för att pröva tankar och lufta känslor. Barnpubliken kommenterar ofta föreställningen direkt. Prat och viskningar i barnpubliken behöver inte betyda bristande koncentration – snarare tvärtom. Skådespelarna är vana vid detta och ser det som uttryck för publikens engagemang. Du är inte ensam om ansvaret för publiken, som medföljande vuxen behöver man inte hyscha och tillrättavisa barnen om de inte stör övriga barn i publiken – och det händer sällan! Teatern tar också ansvar för mötet med publiken.

Vad gör jag om barnet blir oroligt på teatern?

Små barn är unika individer med egna åsikter, erfarenheter och känslor – alla barn vill eller förmår kanske inte ta till sig teatern. För en ung publik kan det finnas många nya och omvälvande ting – en resa från eller en förändring av den invanda miljön, främmande barn och vuxna, nya lukter, intryck och överraskningar.

Det kan vara lockande och skrämmande – också samtidigt. Skådespelarna vet och förstår att det kan finnas barn i den yngsta publiken som reagerar med oro eller rädsla. Ibland räcker det med att ta det försiktigt en stund och låta barnet leda strategin (sitta i ett vuxet knä, hålla handen, hålla för ögonen, sitta tätt intill en kompis, krama ett medhavt gosedjur), ibland får man kanske fysiskt förflytta sig med barnet längre bak i lokalen eller nära dörren, kanske gå ut och vila en stund. Barn är duktiga på att hitta strategier för att klara av eventuellt skrämmande moment, ofta hjälper de varandra som dessa 6-åringar på teater:

Klara: Jag höll för ögonen

Camilla: Jag satt bredvid Stina och hållde henne i handen.

Vuxen: Höll du henne i handen hela tiden?

Camilla: Ja.

Vuxen: Tyckte Stina också att det var läskigt?

Camilla: Hon tyckte att det var roligt.

Förskolebarn använder sig  intuitivt av kroppsliga, icke-kognitiva strategier när de möter något skrämmande. Rädsla  ingår i barnets utveckling och mognadsprocess.

Visst kan ett barn bli oroligt i en ny situation – men ta det lugnt, lyssna på barnet.

Som vuxen ger du den trygghet som barnet behöver

Den vuxnes roll

Den vuxna åskådaren har en viktig roll. Genom att vara intresserad och nyfiken förmedlar man uppmärksamhet och lust till barnen. Den vuxnes reaktioner styr till viss del barnets upplevelser och intryck. Små barn behöver bekräftelse på sina reaktioner och en uppmärksam
vuxen kan bekräfta barnets upplevelser – av det som är skojigt, överraskande, läskigt eller sorgligt. Det ger trygghet och tillit som får barnet att våga ta emot en lustfylld upplevelse.

Som intresserad vuxen kan du stödja barnets upplevelse av teater.

_ _ _

”Var finns vargen?” – Om att små barn skapar mening och konstruerar innebörder

En grupp förskolebarn (4–5 år) var på dockteater och såg en föreställning om en liten gris och en råtta. Barnen hade tidigare hört sagan om De tre grisarna och vargen. Det hade en avgörande betydelse för deras upplevelse av föreställningen eftersom de drog slutsatsen att om det finns en gris på scenen så måste det också finnas en varg med. Under föreställningen sprids ett rykte bland barnen om att vargen ska komma. I samtalen med barnen efter föreställningen är vargen (som inte fanns med i föreställningen!) en figur som gjorde starkt intryck: ”Det var en varg med och det var en snäll varg. Han hade en sån lång näsa som vargar brukar ha”, säger en pojke som i sin fantasi förvandlade råttan till varg. ”Vargen stack in nosen – bara nosen syntes till”, sa en annan pojke som hade vargen levande i sin tankevärld från teatern. En liten flicka insåg att vargen inte kom – dessvärre: ”Vargen var vilse i skogen. Den skulle varit med för att det handlar om en varg.” Några barn hade också olika lösningar på varför vargen inte kom: ”Den hann inte”, ”Dom hann inte styra den”. Vargen som inte var med var en av de viktigaste upplevelserna på teatern.

Innehållet är hämtat ur den uppdaterade lärarhandledningen Att öppna nya världar (2024).

Här kan du beställa tryckta exemplar av Att öppna nya världar.