Teater för barn görs alltid på vuxenvärldens villkor. Det är vuxna som skriver, regisserar, spelar, marknadsför, recenserar, köper in och beställer biljetter. Det är vuxna som bestämmer vilken teater barnen får se och som bedömer vad som tycks vara nyttigt, lämpligt och skojigt för barn på teatern. Och det vi vuxna tycker är bra barnteater ändrar sig efter (sam)tidens syn på barn, barndom, fostran, konst, kultur och skolkultur.
Teater är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och hur de längtar att vara fast de inte törs, och hur de är.
En uppfostringsanstalt, utbrast Muminmamman förskräckt.
(Tove Jansson, Farlig midsommar)
Historisk tillbakablick
På 1950-talet ville vuxna ge barnen uppbyggliga sagospel om att gott lönar sig och ont straffar sig, ofta ganska beska moralkakor i sagans fantasieggande förpackning.
Vid 1960-talets slut ändrade en stor del av vuxenvärlden åsikt och ansåg att barn behövde en politiskt fostrande teater för att få de uppväxande medborgarna att inse värdet av solidaritet och rättvisa.
Under 1970-talet menade många vuxna att barn behövde teater som satte barns inre i fokus och som med största allvar gestaltade barns existentiella frågor och ibland svårbemästrade känslor och tankar – medan andra var rädda för att barnpubliken kunde bli för känslomässigt upprörd.
Sedan dess har vuxenvärlden alltmer erkänt barns behov av teater som ger möjlighet till identifikation, som kan visa barnet i publiken att det inte är ensamt om sina problem, som kan ge stöd och tröst. Idag inspireras scenkonsten för barn av dans, musik, mim och nycirkus, populärkultur och media. 2000-talets scenkonst för ung publik belyser gärna existentiella och filosofiska spörsmål eller frågor om identitet och genus eller olika aspekter på mångfald.
Samtida aktualiteter tar plats på barnscenen
Under det senaste decenniet har samtidsaktuella ämnen som miljö och klimat samt flykt, migration och integration alltmer tagit plats på barnscenen. Barnrättskonventionen (från 1989 och gäller som svensk lag sedan 2020) har gett impulser till barnpublikens delaktighet i både arbetsprocesser och tematik. Ny teknologi och digitala världar avspeglas i ämnesval och dramaturgi och har resulterat i såväl mobiltelefonteater som teater med barnpubliken som avatarer. Publiken har blivit allt yngre, scenkonst för barn mellan 0 och 3 år är ett dynamiskt och växande fält.
Andra fenomen har långa traditioner, exempelvis sagor och myter som tolkats på scenen utifrån tidens idéer om barn, konst, kultur och samhälle. Barnteatern förändras efter vuxnas val och värderingar. Den har fungerat – och fungerar – som ett kulturellt redskap för vuxenvärldens vilja att fostra och förströ. Just därför är det särskilt intressant att lyssna till barnens egna röster – vad tänker och tycker de om teatern?
Teaterns språk
Teater gestaltar människan och hennes plats i samhället. Teaterns språk väcker känslor och tankar och talar till alla sinnen. Det bygger på närvaron av skådespelare och publik i samma rum – en föreställning utspelas i ögonblicket och kan aldrig helt upprepas. Teaterns språk är en väv av färg och form, rörelse och rum, ljus och ljud, musik och magi, ord och bild.
Vuxna och barn upplever teater på olika sätt – liksom olika individer (vuxna som barn) upplever en och samma föreställning på olika sätt.
Teater kan vara konstnärlig, underhållande och pedagogisk – samtidigt!
Till skillnad från skolboksvetandet släpper konsten fram det osäkra, ofärdiga, motsägelsefulla och mångtydiga i våra kunskaper. Konsten har plats för känslor och stämningar, det personliga och subjektiva, för konflikter och dilemman. Konsten berättar gärna konkret och sinnligt och visar i stället för att argumentera, frågar hellre än ger bestämda svar.
(Thavenius, 2004)
Teater skapar mening genom symboler, bilder, rörelser, musik, fantasi och dramatik – också om det mytiska, abstrakta och oförutsägbara.
Innehållet är hämtat ur den uppdaterade lärarhandledningen Att öppna nya världar (2024).
Här kan du beställa tryckta exemplar av Att öppna nya världar.
