Hur det hela började? Jo, när Klara gick på gymnasiet i Klippan fanns möjlighet att läsa teckenspråk och som språkintresserad tyckte hon det lät kul. Och det fastän hon inte har någon döv i familjen eller släkten.

– Det var en slump kan man säga eftersom denna teckenspråkskurs inte fanns att välja varje år.

Jag har alltid haft ganska lätt för att lära mig nya språk och märkte nog ganska snart att jag hade något slags fallenhet för detta med teckenspråk, berättar Klara.

Ivrigt påhejad av sin teckenspråkslärare sökte Klara efter gymnasiet in på tolkutbildningen.

– Det är en utmaning att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder, det vet alla som har försökt sig på att göra det. Barn fixar det hur enkelt som helst men som vuxen är det svårt. Till en början hade jag ganska dålig koll på vad det innebär att vara tolk. Det är ett väldigt speciellt yrke att hela dagarna tolka andra utan att ta plats själv, säger Klara.

Idag beräknas omkring 30 000 personer i Sverige vara teckenspråksanvändare. Antalet döva är omkring 10 000, det vill säga en promille av befolkningen. Det är så det ser ut överallt, omkring en promille av alla världens länders befolkningar är döva.

Att arbeta som teckenspråkstolk ställer stora krav på både simultanförmåga och arbetsminne. Arbetsminnet är kort så det som ska tolkas finns ju bara en kort stund i minnet och ersätts nästan direkt av nästa sak som ska tolkas.

– Det är inte ovanligt att jag inte minns något alls av det jag tolkat efteråt. Det är inte heller min uppgift. Det går åt en mängd energi för att ligga lite före i tanken, lyssna in, tolka och vidarebefordra i tecken eller tal. Det är absolut inte samma sak som att sitta bredvid och lyssna.

Som teckenspråkstolk är det primära inte att översätta ord för ord utan att förmedla sammanhanget och kärnan i det som sägs, detta utan att lägga på sina egna tolkningar eller fylla i logiska luckor. I de fall som något är alltför oklart kan Klara ställa en följdfråga till personen i fråga för att eventuellt räta ut ett och annat frågetecken men i de flesta fall lägger sig tolken inte i det som sägs utan är strikt förmedlare.

Det är också viktigt att återspegla både den dövas och den hörandes känsloläge. En vanlig missuppfattning om yrket som tolk är att tolken bara finns till för den som är döv.

– Jag är precis lika mycket tolk för den som är hörande. På samma sätt som en döv person inte kan talad svenska kan ju de allra flesta hörande inte svenskt teckenspråk.

Om det är något råd som Klara vill skicka med till den som befinner sig i en tolkningssituation är det att tala till den som är döv och inte till tolken.

– Detta är inte ett problem på Riksteatern men är absolut vanligt i andra sammanhang. Då får jag ta på mig uppgiften att påpeka detta för den hörande personen i sällskapet.

Att ägna sina arbetsdagar åt att tolka andra utan att ta plats med sina egna åsikter och tankar påverkar en som person, även om man vet att det ingår i jobbet. Klara menar att det funkar mycket bättre när hon är fast anställd på Riksteatern. Som frilansare kunde det ibland vara tungt att gå in och ur andras sammanhang men att aldrig egentligen tillfrågas om sin egen åsikt.

– Jag tror att mitt yrke har påverkat mig i den mån att jag, när jag INTE jobbar, har ett stort behov av att uttrycka mina åsikter på ett sätt som nog inte hade varit lika starkt om jag hade jobbat med något annat, säger Klara och fortsätter:

– Det finns exempel på tolkar som slutar på grund av de upplever att de inte kan använda sig av sin kreativitet i yrket men jag tycker att jag får utlopp för jättemycket kreativitet genom att tolka, inte minst i den språkliga processen.

Den som vill bli teckenspråkstolk går en fyraårig utbildning, och blir då både teckenspråkstolk och dövblindtolk. Det finns en handfull teckentolksutbildningar i Sverige. Klara gick sin utbildning på en folkhögskola i Stockholm men utbildningen finns idag även vid Stockholms universitet. Då är utbildningen treårig och men blir inte dövblindtolk. Flera teckentolkutbildningar har lagt ner det senaste året och detta är av förklarliga skäl en stor fråga i dövvärlden.

Anledningen till att Klara började på Riksteatern var för att hennes nuvarande kollega Laith på Crea uppmanade henne att söka. Klara hade då ett tillfälligt jobb på ett annat ställe men tänkte att det ändå kunde vara värt att skicka in en ansökan. Det har hon inte ångrat.

– Jag trivs jättebra. Riksteatern är en jättetrevlig arbetsplats med bra kollegor, en bra arbetssituation och roligt och varierat tolkningsinnehåll med allt från repetitioner till ekonomimöten. Det bästa med jobbet är att ge människor som annars inte skulle kunna samtala en möjlighet att prata.

En fördel med jobbet är att jag får fantastiska möjlighet att vara de av en värld som jag annars inte skulle ta del av. Om det är något jag skulle önska mig är det att ha ytterligare en anställd teckenspråktolkskollega vid min sida

Något av det mest udda hon hittills gjort i yrkeskarriären är att tolka i ett demonstrationståg, det vill säga en döv person tecknar och Klara ropade ut det tecknade i demonstrationståget.

– Det ingår ju i jobbet att säga saker som jag inte står bakom, jag ska ju bara förmedla det någon annan säger. Men det finns också något skönt i det, att faktiskt högt få säga sådant jag själv aldrig skulle våga eller vilja säga.