De brittiska kulturvetarna Eleonora Belfiore och Oliver Bennett (2007) kategoriserar samhällssynen på konst och kultur genom historien i Europa som: 1) En negativ tradition, där vissa kulturella uttryck anses som problematiska, 2) En positiv tradition, där det kulturella uttrycket kopplas samman med pedagogiska syften, 3) En autonom tradition, där konsten finns till för sin egen skull.

Dansföreställningar som upplevs via skolan hamnar lätt i kategori två, det vill säga i ett pedagogiskt syfte. Koreografer och dansgrupper arbetar ofta med barn och unga i referensgrupper och tar del av den senaste forskningen för att kunna skapa föreställningar som är relevanta för målgruppen. Detta arbete gör att det pedagogiska perspektivet vävs samman med det konstnärliga arbetet. Skolan behöver därmed inte anlägga ett ytterligare pedagogiskt perspektiv på föreställningen.

Pedagogikforskaren Birgitta Qvarsell skriver att estetik i förhållande till pedagogik handlar om barns möjligheter att fantisera, att skapa föreställningar och tänka i tänkbarheter (Qvarsell 2012:63). 

Förberedelser före dansbesöket

Innan ni går på en dansföreställning kan det vara bra att ta reda på lite praktisk information: Hur tar vi oss till och från dansföreställningen, om den inte sker i närmiljön? Hur lång är föreställningen? Går det att äta en frukt före eller efter föreställningen i foajén? Var hänger vi av oss? Ska vi ta av oss skor och strumpor?

Många barngrupper mår bra av förberedelser för att besöket ska bli så bra som möjligt. Kontakta gärna arrangören innan om det finns behov av tända taklampor, anpassningar av ljud eller liknande för att just din grupp ska ha möjlighet till bästa möjliga konstupplevelse. 

Utöver detta kan det vara givande att läsa om föreställningen. Vad heter föreställningen, vilka teman utgår den ifrån, vem är koreografen? Beroende av tid och lust finns möjlighet att låta eleverna själva associera till texter, teman och bilder som kan finnas om föreställningen. Vad tror ni att ni ska få möta? Vad tänker ni på när ni ser eller läser det här?

Ett sådant förarbete kan naturligtvis, framför allt för yngre barn, leda till besvikelse eller att de i efterföljande samtal saknade något eller att de faktiskt har upplevt något som inte gestaltades på scen. Det kan också ge eleverna en annan förförståelse som berikar dansögonblicket.

Dans för de allra yngsta (0–5 år)

Idag betraktas även det allra yngsta barnet som kompetent. Redan från födseln söker barnet kontakt och det är genom interaktion och aktion som barnet skapar sin identitet och förståelse för sin omvärld. Det yngsta barnets estetiska upptäckande tas ofta till vara i dansföreställningar. Objekt, händelser, rörelser och känslor från barnets livsvärld presenteras på nya vis, som till exempel kryprörelser, rytmer skapade av tandborstar eller en scenografi som bjuder in till utforskande av olika sinnesintryck.

Barn kan verkligen reagera olika. I vissa föreställningar är barnen välkomna att delta på scenen medan andra vill ha en tydlig gräns mellan scen och publik. Fråga gärna innan föreställningen börjar om du känner dig osäker på vad som gäller.

I dansföreställningar för barn i förskoleåldern bjuds publiken ofta in genom dansarnas blickar. I dessa ögonblick kan magi uppstå:

Dansaren sitter på huk bredvid ett barn och håller i en vit liten papperspåse med gröna, röda och gula prickar på. Dansaren börjar riva i påsen. Barnet ler, dansaren ler tillbaka och fortsätter att riva i påsen. Varje gång ett rivande blir klart ler barnet stort. Den vuxne pendlar mellan att titta på barnet och riva i påsen och skapar en dynamik och spänning i rivandet genom att riva i olika tempon. Ibland lite långsammare och ibland lite snabbare. När det inte går att riva i påsen längre, börjar dansaren att prassla med påsen och skrynkla ihop den. Sedan drar dansaren påsen genom luften, som att den flyger. Barnet följer flygandet med blicken och har stora ögon och öppen mun.

(Ljungdahl 2015b:45)

Mötet mellan dansaren och barnet kan beskrivas som lek, kommunikation, utforskande, dramaturgi eller estetisk upplevelse. Enligt Lpfö 18 ska förskolan stimulera barnens kreativitet, nyfikenhet och självkänsla, samt att barnen ska få uppleva, gestalta och kommunicera genom olika estetiska uttrycksformer. Alla dessa aspekter kan stimuleras när förskolebarn får möta dansen.

Dans för barn mellan 6 och 15 år

Skolan kan vara en viktig länk mellan unga och den professionella dansen. Barn och unga köper vanligtvis inte biljetter till dansföreställningar såsom de kan göra med biobiljetter. Om eleven inte själv utövar dans eller har en familj som är dansintresserad blir skolan än mer viktig för att etablera en kontakt. För att få en mer mångfasetterad bild kan det vara bra att uppleva flera dansföreställningar. Eleverna ges då bättre förutsättningar att reflektera och diskutera olikheter och likheter.

I ett projekt från DANSISTAN/CIRKUSISTAN fick några högstadieelever möjlighet att se tre olika föreställningar. Efter varje föreställning fick de frågan vad de tycker att dans är eller kan vara:

Efter första föreställningen:

Ungdom 1: Rörelser i takt till musik ...

Efter andra föreställningen:

Ungdom 1: Helt olika saker.

Ungdom 3: Inte bara typ dansa till musiken utan det kan vara massa olika saker.

Ungdom 1: Det kan vara känslor som träder fram i rörelser.

Efter tredje föreställningen:

Ungdom 2: Rörelser.

Ungdom 1: Alla möjliga saker! Bara att man går kan vara en dans.

Ungdom 3: Ja, bara att man bråkar om olika saker.

Ungdom 2: Hoppa, springa.

Ungdom 1: Bråka.

Ungdom 3: Cirkus.

Ungdom 1: Skrika […]

Intervjuaren: Har er bild av vad dans kan vara förändrats efter dessa tre föreställningar?

Alla: Ja.

Ungdom 2: Förut för mig var dans typ bara, ”dans ifall man tänker dans”.

Ungdom 1: Typ vals [...]

Intervjuaren: Så om någon nu frågade er ”vad är dans”, vad skulle ni svara då?

Ungdom 1: Allt möjligt! Allt möjligt med rörelser.

(Publikröster ur Ljungdahl, 2015a:18-19)

Nya världar har öppnat sig för ungdomarna. De har vidgat sina perspektiv och börjat tänka i tänkbarheter. Antagligen kommer detta att fortsätta när de ser ytterligare föreställningar, vilket går i linje med Lgr22: I mötet med olika typer av texter, scenkonst och annat estetiskt berättande ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.

Dansföreställningar för grundskolan och grundsärskolan kan bygga på lek, teman, händelser, upplevelser eller känslor. Det kan vara stora och små känslor som uppkommer, där dansen har en förmåga att träffa oss där det känns mest – i kroppen:

Jag kände mig ... det dunkade väldigt hårt i mitt hjärta när de var så här ledsna på varandra. Och så kändes det spännande, det tyckte jag (Publikröst ur Ljungdahl, 2015a:9). 

Dans för publik 13 till 16 år

Enligt läroplanen för gymnasieskolan ska eleven kunna söka sig till kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje, kunna hämta stimulans ur kulturella upplevelser och utveckla känsla för estetiska värden och ha förmåga att granska och bedöma det hen ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor.

Dansföreställningar för ungdomar kan bygga på teman, händelser eller känslor kopplade till ungdomarnas vardag eller samhällsfrågor. I och med dansens fokus på kropp och rörelse kan normkritiska perspektiv komma att gestaltas på scen, vilket går i linje med skolans ansvar att varje elev ska kunna kritiskt granska normer.

Hur får exempelvis en feminint kodad respektive maskulint kodad kropp röra sig? Vad händer när en dansare tar plats på scenen och rör sig på sätt som jag inte förväntar mig och som kanske till och med provocerar? Vad händer i mig som publik då?

Dansen tänjer ofta på gränser och utmanar enkla förklaringar. Utan facit i dansföreställningen blir det självständiga tänkandet nödvändigt, och tolkningar och analyser stimuleras. Reflektionsmöjligheter ges utifrån både den egna erfarenheten och den sceniska händelsen. Genom tolkningsfriheten och det konstnärliga uttrycket i dansföreställningar får eleven möjlighet att föra kreativa resonemang där det inte finns ett rätt svar utan flera tolkningar som bidrar till en spretig helhet.

Ibland erbjuds publiksamtal i direkt anslutning till föreställningen, där dansarna ställer frågor till publiken och publiken får ställa frågor till dansarna.
I publiksamtalen kan tankar bekräftas eller utmanas och upplevelsen kan därmed förlängas. 

En dansföreställning kan med andra ord fungera som en språngbräda för vidare tankar och diskussioner.

Vad händer efter dansbesöket?

Efter en dansföreställning kan det finnas ett behov av att både dela med sig av sina tankar och upplevelser och tid för egen reflektion. ”En dansföreställning kan vara omvälvande, provocerande, intetsägande, långtråkig, spännande eller annorlunda på ett bra sätt” (Publikröst ur Ljungdahl, 2015a:29). Tolkningarna kan vara många och beroende på hur mycket tid som finns har läraren ett ypperligt tillfälle att förlänga upplevelsen och skapa kreativa resonemang genom olika verktyg.

Elever förväntas kunna ta till sig allt, från läroböcker till konstupplevelser. I efterarbetet av en dansföreställning har läraren möjlighet att möta eleverna utifrån sin egen upplevelse, till skillnad från den annars kanske rådande pedagogiska rollen som ska kunna förklara, begripliggöra eller lära ut rätt formler.

Läraren och eleven kan mötas i sina upplevelser vilket kräver att även läraren kan ta föreställningen till sig. En bra inledning kan vara att prata om dansföreställningen. Undvik värderingsfrågor och utgå från upplevelsen. Danskonsulenterna i Stockholm rekommenderar fyra frågor att börja med:

• Vad minns du från föreställningen/Vad såg du?
  
  
• Kommer du ihåg någon rörelse?
  
  
• Vad fick det dig att tänka på/associera till?
  
  
• Kände du dig på något speciellt sätt/Fick du någon särskild känsla?

(Dans i Stockholms stad och län, 2016)

Dessa går sedan att utveckla till diskussioner om exempelvis dansarnas uttryck, rörelsemönster i rummet och dynamik.

Rörde de sig långsamt eller snabbt?

Bekräftade musiken dansen eller gick den emot rörelserna? Kände ni igen några rörelser från andra sammanhang? Användes lyft? Rörde sig dansarna nära golvet eller högt upp mot taket? Vilken stämning skapades i rummet?

Om ni har sett flera föreställningar kan ni jämföra dem med varandra. Vad är likt och vad är olikt? Är rörelsemönstret och stämningen annorlunda i de olika föreställningarna? Vilka känslor fick ni och kopplat till vad? Går det att se några samband mellan en viss typ av rörelse, ett visst ljud eller en kostym och känslan jag fick?

Samtal och reflektioner kan genomföras i helklass, gruppvis eller enskilt genom att till exempel skriva eller måla. Ofta produceras en lärarhandledning i samband med dansbesöket som ger tips på hur läraren kan arbeta vidare med sina elever utifrån den specifika dansföreställningen.

Ytterligare ett verktyg är att låta eleverna dansa själva, antingen tillsammans med en danspedagog eller med läraren. Det är viktigt att stunden blir meningsfull för eleverna. Många barn och unga, likt vuxna, har svårt att improvisera fritt till musik utan vidare instruktioner.

Kanske kommer eleverna ihåg någon rörelse från föreställningen som de vill prova själva eller lyssna på den musik som användes i föreställningen.

Som ni märker är möjligheterna många, så låt era förutsättningar gällande tid och lust styra hur ni väljer att gå vidare i efterarbetet.

 

Innehållet är hämtat ur den uppdaterade lärarhandledningen Att öppna nya världar (februari).

Här kan du beställa tryckta exemplar av Att öppna nya världar.