Barnpubliken vet att de ”bör” lära sig något på teatern och får ibland skoluppgifter att göra i samband med teaterbesöket – något som gärna kan undvikas eftersom det kan blockera möjligheten till en konstnärlig upplevelse.

Om barnpubliken

Ibland är det lätt att dra förhastade slutsatser av stämningen i salongen. Vi tror gärna att tysta elever är mer intresserade än de som reagerar mer högljutt. Men skenet kan bedra:

Efter några föreställningar uppfattade ensemblen i en uppsättning att de tystare och lugnare sjätteklassarna var mer intresserade än de livligare och stökigare sjundeklassarna – medan det vid samtal med eleverna framkom att det var tvärtom. Den stillasittande publiken hade deltagit mindre aktivt och engagerat än den som sågs som en oroligare och mer okoncentrerad publik

(Brinch, 2003)

Barnpublik uttrycker känslor mer fysiskt än vuxenpubliken och på ett sätt som vuxna ibland missbedömer. Skratt kan bero på nervositet eller att föreställningen snuddar vid tabun eller pinsamheter, det kan spridas oro i salongen när föreställningen handlar om berörande situationer och starka känslor. Och ibland kan reaktioner i salongen vara riktade mot kamrater, lärare eller själva situationen – inte nödvändigtvis mot föreställningen.

Om starka känslor på teatern

Vuxna tycker om konst – böcker, filmer, tv-serier, teater – som inte alltid bara är rolig och spännande utan ibland också sorglig, smärtsam och känslomässigt berörande. Det gör barn också!

– Jag tycker att det var bra att morfar dog i pjäsen för då är det inte hela tiden så roligt utan nån gång tycker jag att det ska vara lite sorgligt så man kanske gråter lite.

– Den här pjäsen var bra för att den var så allvarlig och lite ledsam.

– Man blir både lessen och tycker det är vackert på samma gång.

Så låter det ofta när man talar med barnpubliken. Och även under en till synes tuff och cool jargong finns längtan efter att bli berörd – det har många teatersamtal visat genom åren.

Visst finns det föreställningar som kan upplevas som skrämmande – men det är inte alltid som vuxna vet vad som upplevs som oroande. Barn har andra referensramar, de utgår från sina egna erfarenheter och det mesta som sker på scenen kan man tala om och diskutera. En teaterupplevelse och ett teatersamtal ger möjligheter att bearbeta och tala om svåra frågor. Barn vill bli tagna på allvar: ”Pjäsen var jättebra. För att de skrattade inte. Det var allvarligt.” Att tala om det svåra kan ge tröst. Vi vuxna har ett ansvar att samtala med barn också om livets mörka sidor och hjälpa dem att försöka förstå sin omvärld (Raundalen & Schultz, 2010). Och barn skapar ofta lyckliga slut när de behöver.

Att tala om teaterns verkligheter

Barn diskuterar påfallande ofta vad som uppfattas som verkligt eller inte på teater. Ofta vill man tala om saker som verkar ”konstiga” i betydelsen inte verklighetstrogna. Ibland kan man samtala länge om detaljer som är ”overkliga”: Varför är han inte blöt när han kommer ur duschen? Men ofta är det den ”inre” trovärdigheten som är viktig – om handling, roller och situationer upplevs som trovärdiga: ”Jag tyckte att det var bra att vi alla i publiken såg det eftersom nu vet man hur det är att vara ensam. Att man gör allt för att få vänner.” (elevintervju, Brinch, 2003)

Teater kan vara en plats för igenkänning och identifikation, empati och tröst. Det finns föreställningar som inte försöker vara ”verklighetstrogna” utan som använder symboler, musik, dans och bilder för att förmedla känslor, stämningar och upplevelser.

Att tala om teaterns språk

Vuxenvärlden har ofta en större tilltro till den verbala texten som teaterns fundament än vad barnen har. Visserligen kan mycket subtila vändningar i texten uppfattas av barnpubliken, men kroppsspråk, rörelser, musik, kostymer och bilder upplevs ibland som det mest intressanta. Barnpubliken uppskattar ofta hantverksskickligheten vad gäller dekor, teknik och effekter – ett ämne som gärna diskuteras efter en föreställning.

”Förstod barnen verkligen det här?” 

Ofta hör man vuxna omedelbart efter föreställningen fråga barnen om de ”förstod” teatern – något vi sällan frågar varandra efter vuxenteater eller om vi lyssnat till musik eller sett en bild. Vuxna har ofta problem med begreppet förståelse i samband med barns teaterbesök – större problem än barnen själva. Vuxenvärlden läser begreppet förståelse i betydelsen att förstå de vuxnas intentioner. Små barn har inga problem med sin förståelse. Förskolebarn och yngre lågstadiebarn utgår helt från sina egna referensramar, väljer ut detaljer, situationer och bitar i föreställningen som intresserar dem och fogar samman dem till sin absolut egna föreställning. 

Begreppet förståelse i betydelsen begriplighet introduceras ofta med skolan och skolundervisningens normer kring frågor och svar, rätt och fel. Teaterupplevelser har inget facit. Barn lär sig snabbt att vuxna gärna ser förståelse som ett kriterium på kvalitet.

I samband med en uppsättning som var gjord som ett fantasifullt drömspel, byggt på lösa associationer och drömmar utan berättande handling, kommenterade en grupp nioåringar teatern såhär:

”Teatern var rolig och sorglig och man förstod väldigt mycket också.”

”Det som var bra var att man förstod vad handlingen var i historien.”

”Jag tyckte teatern var väldigt bra. Den var också lätt att förstå.”

Barnen visste att vuxenvärlden blir nöjd om barnen säger sig förstå och de här barnen ville gärna vara vuxenvärlden till lags. I samtal med barnen visade det sig senare att de upplevt helt olika saker och magiskt teatrala världar utifrån varje barns egna erfarenheter.

Teater går inte alltid att ”förstå” i bemärkelsen att få entydiga svar på enkla frågor. Teater kan ställa frågor utan att ge svar. Teater kan uppmuntra till eftertanke eller diskussion, vara omvälvande och berörande, trist eller underhållande. Ibland kan en teaterföreställning uppfattas som obegriplig, tråkig eller dålig. Utgå då från frågan vad eleverna tror att teatern vill berätta och fundera tillsammans på varför det inte fungerade – det kan leda till stimulerande diskussioner om innehåll och form.

Barn tolkar teater utifrån sina livserfarenheter även när teatern inte är föreställande eller begriplig – på samma sätt som när världen inte är enkel eller begriplig. Barn kan genom möten med och samtal om teater fundera över sin egen verklighet. Teater kan vidga verkligheten, öppna för fantasin, ge plats för det oväntade, mångtydiga och överraskande. Och även teater som uppfattas negativt kan leda till intressanta samtal.

Om teater och skolarbete

Fundera gärna på om teaterbesöket behöver knytas direkt till en skoluppgift. Utan krav på ”läxa” i form av handlingsresumé etcetera kan det vara mer lustfyllt att gå på teater – och utbytet av föreställningen kan bli minst lika stort och berikande. I vissa klasser är man van att skriva om händelser man varit med om, i dag- eller bänkböcker. Gör gärna det efter teaterbesöket – men med mer vikt på själva upplevelsen och mindre på exempelvis rättstavning och korrekt meningsbyggnad.

I en publikundersökning utspelades följande samtal mellan den vuxne intervjuaren och några elever ur årskurs 7:

Vuxen: Brukar ni prata efteråt när teatern har varit?

Håkan: Ja, det är det som är jobbigast.

Vuxen: Det är det som är det jobbigaste?

Håkan: Ja, och så ska man skriva en hel uppsats om vad den handlar om, man bara …(Han gör miner och gestikulerar).

Vuxen: Och det är inget roligt?

Matilda: Nej (resten av gruppen instämmer).

Vuxen: Nej … blir det så att man måste lära sig allting?

Matilda: Ja …

Håkan (avbryter henne): Ja, det känns som om man pluggar samtidigt bara …”jaha, nu gjorde han så … jaha …”

Vuxen: Måste man komma ihåg allting?

Matilda: Ja, och så måste man komma ihåg vad allting handlar om, å ska man skriva ned det så där riktigt.

(Brinch, 2003)

Kanske hade teaterbesöket uppfattats som mer positivt om man hade kommit ifrån känslan av tvång och skoluppgift med pliktskyldigt uppsatsskrivande? Kanske hade ett samtal som utgått från elevernas egna behov, tankar och upplevelser av föreställningen gett mer utbyte? Ett samtal där man byter erfarenheter och blir lyssnad på är ofta uppskattat av barnen, som denna utsaga av en elev i årskurs 5 visar:

”När man har varit på teatern då diskuterar man den här teatern och då lär man sig mer. Då får man veta vad man själv tycker /…/ förut har jag inte pratat om det och nu när jag har pratat om det då vet jag själv vad jag tycker. Jag tycker att alla ska få leva hur de vill.”

(Lidén, 2022)

Teatersamtal blir ofta en fördjupande upplevelse av teaterbesöket. Det kan också vara ett verktyg för att närma sig skolans mål att ”använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden”.

Scenkonsten kan inbegripa lärande och förståelse. Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors lyfter fram ett motivationsstyrt lärande (som i informellt eller naturligt lärande) som omfattar möjligheten att uppfatta mönster och sammanhang i tillvaron och leder till en fördjupad förståelse. Han förespråkar vikten av verktyg som visualisering, lek och berättelser (Gärdenfors, 2010) – självklara delar inom teaterkonsten.

Innehållet är hämtat ur den uppdaterade lärarhandledningen Att öppna nya världar (2024).

Här kan du beställa tryckta exemplar av Att öppna nya världar.